Imorse ropade mamma att jag kanske skulle komma och säga hejdå till Kirren. Jag förstod först inte vad hon menade, men sen kom jag ihåg att jag "drömt" någonting om att Champis och Kirren hade bråkat och att Kirrens käke var ur led. Jag tog alltså på mig lite kläder och gick ner och satte mig bredvid honom i hallen. Han rörde inte på sig alls, och han reagerade inte om man rörde vid honom (vilket han alltid har gjort annars genom att låta)... Satt och klappade honom tills mamma tog upp honom och körde iväg med honom. Satt kvar på golvet i hallen och grät rätt länge. Tänkte på alla minnen med honom. Visst, det är inte en människa, men han räknas som en familjemedlem. Han var ett år äldre än mig och jag han har alltså funnits där. Lika länge som mamma och pappa. Längre än min lillasyster... Det kommer att kännas så tomt utan honom. Ingen som kommer och lägger sig bredvid en när man ska sova. Ingen som dreglar på en och löser hår som fastnar i näsan så att man nyser för alltid. Ingen som inte kan jama utan "skriker" och ingen jag kan prata med när jag inte har någon annan att prata med. Kort sagt så kommer jag att sakna honom.
Tack till de vänner som brytt sig om mig idag... jag uppskattar det verkligen :')
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar