Stalker

Idag har jag först pratat med Louise och vi kom skämtsamt in på ämnet stalkers och pratade om att vi blev så intensiva när vi träffat någon vi gärna vill känna bättre att det nästan känns som att vi är kära under tiden, även fast vi vet att vi inte är det. Men vi, - eller jag, kanske jag ska säga, jag ska inte dra med Louise i något hon inte sagt något om - jag stalkar folk när jag blir sådär intensiv.
Inte på "följa efter på gatan"-sättet, utan jag kollar upp allt jag kan på internet. Facebook, eventuella bloggar, kollar alla bilder som finns och så vidare, bara för att jag vill veta mer. Det här är inte en av mina mer åtråvärda sidor, jag vet, men jag vill ändå berätta om den för den ger er chansen att förstå mig bättre.

Jag kanske bara ska säga att det här inte händer särskilt ofta, hela den här proceduren, för jag träffar inte folk som jag tycker är SÅ intressanta så ofta.

Jag vet att de flesta säkert kollar andras Facebook osv. när de är nyfikna på någon och att jag säkert (hoppas jag) inte är så extrem som jag känner mig ibland, men jag tror att jag snokar betydligt mer än the average person åtminstone. Speciellt när jag blivit såhär intensiv och "besatt" då.

I alla fall så pratade jag med Sarah nu på kvällen och hon nämnde bara något om en stalker tvärt och jag kom in på ämnet i tankarna igen.
Kom att tänka på när jag bodde i Umeå och jag blev förföljd av en kille som jag pratat med under en introduktionsföreläsning och jag tyckte att det var grymt obehagligt. Det var ren fysisk stalking.
Jag hade inte talat om för honom vart jag bodde eller ens vad jag hette i efternamn, men ändå hade han lyckats lämna ett papper med sin mail-adress och telefonnummer i min postfack.
Några dagar senare var jag på en fest och helt plötsligt var han där och när jag flyttade mig mellan olika sällskap i rummet så följde han alltid efter, men alltid på avstånd.
När jag lämnade festen och skulle gå hem ensam så kom han ut och följde efter mig. Han verkade inte vara typen som skulle göra mig något illa - mer typen som desperat ville ha någon att umgås med, men som inte visste hur han skulle göra - men jag ville ändå inte att han skulle följa efter mig på vägen hem.
Men det gjorde han. Hela tiden på avstånd. Han gick aldrig fram till mig och sa något.
Jag hade panik och ringde Jocke för att ha någon att prata med ifall, ifall någonting skulle hända. Jag är jätterädd för att gå själv när det är mörkt i vanliga fall. Addera stalker och det blir några gånger värre.

Min fundering är då: Är jag lika creepy som han som förföljde mig?
Båda vill nog egentligen samma sak och har nog egentligen bara ett desperat behov av att lära känna någon som lämnade ett så positivt intryck (måste jag ju anta i hans fall, men hallå, vem stalkar någon som gjort ett otrevligt intryck?) att man vill lära känna människan.

Kärlek

Jag känner mig halv. Är inte van vid känslan, vid att faktiskt vara ensam.
Det gör att jag börjar ifrågasätta, börjar tvivla på vad jag känner. Vad är på riktigt och vad är bara en önskan om att inte vara ensam? Vart går gränsen, hur vet jag om jag gått över den eller är det långt kvar till den?

Konstigt att jag blivit så bitter. Har tappat hoppet om att kärlek finns. Eller snarare att det finns en kärlek som är värd att kämpa för - för en kamp är det.
Samtidigt vill jag inget hellre än att inse att den faktiskt finns. Vill inget hellre än att då ta upp den där kampen igen. Men just nu har jag inte kämpaglöden.

Desperat behöver jag den där närheten, intimiteten, ärligheten, engagemanget som brukar följa med kärleken.
Men jag har bestämt mig för att inte leta efter den längre. Jag blir alldeles för intensiv, för klängig, för jobbig och jag vet allt det här, men kan ändå inte hindra det. Jag har försökt förut och misslyckats, men det är dags för ett nytt försök. Ett försök till att inte försöka. Händer det något så händer det och det vore fantastiskt, men händer det ingenting så är det inget utöver det förväntade och jag behöver inte bli besviken.
Tur att jag är bra på att intala mig själv saker. Tur att jag tror på mig själv i alla fall.

Then again, I'll probably always feel this way

OMA-NOMA-YAY... Trodde väl att munsåren gör comeback -.- Haha... Två till har jag fått under dagen. Undrar om andra som har samma som jag får munsår såhär ofta? Men det är klart, det beror ju mycket på allmäntillståndet, så det är väl därför jag får så ofta. Sover dåligt, äter dåligt, tränar inte, har sänkt immunförsvar minst en gång i månaden, stress osv :)

Too much bitterness, kasta in en gif på en kattunge så löser allt sig ;) Så fruktansvärt gullig :D

Jag saknar planer för veckan. Funderar på att ligga i min säng hela veckan och gömma mig under täcket. Eller så försöker jag hitta på något varje dag, men det är svårt. Och krävande.

Förresten så vill jag confessa en sak... Jag tycker verkligen INTE om att duscha... Det är en känsla jag inte riktigt kan sätta ord på med bara ett adjektiv, men om jag får några meningar så ska det nog gå.
Jag drar mig för att duscha. Jag tycker inte om att vara svettig med fett hår, men jag kan ändå känna motvilja mot att duscha. Det är jobbigt. Kanske förknippar jag det med att jag svimmat i duschen så många gånger, eller att jag ofta mår dåligt efter jag kommit ut ur duschen. Men det är inte skönt att duscha. Desto fortare det är över, desto bättre. Känslan efter att ha duschat och gjort sig i ordning är awesome, dock...

-23 inombords

,

Da-dan-ta-daaaaa!

Gudis vad långt det här inlägget blev

Imorgon är sista dagen på min praktik i Burträsk, vilket betyder att jag slipper stiga upp före gudarnas gryningstid, vilket alla såklart vet är kring 05.15, varje morgon. Och min alarmsignal... så fort jag hör de första orden "And it's the one thing I've knooooown. Once I put my coat on" (sen har jag hunnit slå av alarmet) som jag tyckte var så mysigt att lyssna på när jag vaknade för bara tre veckor sedan gör att jag just nu varje morgon slår av alarmet, slår mig för pannan, slår mig själv mentalt för att jag inte la mig tidigare, slår upp ögonen och efter alla sådana slag så känner jag att jag nog måste stiga upp. Även fast kroppen känns som bly...

Jag hade tänkt baka och bjuda på någonting till personalen imorgon, men det blev så sent innan vi hade ätit middag och allt, så jag hinner inte riktigt nu. Får väl helt enkelt ta och bjuda på äckelbullarna jag har i frysen. Jocke tycker att de är goda, så då kanske de på praktikplatsen inte är så kräsna heller ;)
Eller nä, stackars dem. Jag kavlade nämligen ut bulldegen på skärbrädan (ingen annan plats verkade lämplig) och tydligen så hade Jocke hackat lök på den skärbrädan. Kanelbullarna Lökäckelbullarna går inte åt så fort, även fast Jocke gillar dem. Han ljuger nog bara för att uppmuntra att jag ska baka igen och kanske med gott resultat.
Nä, ikväll hinner jag som sagt inte baka. DÖDA MIG, jag hinner knappt ha någon fritid när jag kommer hem kring halv sex.

Jag har i alla fall hunnit läsa ut Harry Potter and the Philosopher's Stone idag och antingen hade jag glömt att de två första böckerna faktiskt också var rätt bra, eller så är det för att jag läser på engelska nu och som de flesta böcker har en tendens att vara så är även dessa böcker bättre på engelska.
Dock tror jag att jag börjat på något dåligt. Eller nej, jag VET att jag börjat på något dåligt. Jag har börjat läsa en bok i en bokserie. Och jag känner mig själv rätt bra; jag kommer att läsa de andra sex böckerna inom troligtvis en vecka, trots att jag verkligen inte har tid. Trots att jag redan läst böckerna åtminstone två-tre gånger.

Mamma sa det idag, när Jocke påpekade att han aldrig läst en bok (här skulle vi egentligen kunna sätta punkt för den meningen ;P) mer än en gång: "Nathalie har nog aldrig läst en bok bara en gång."
Det roliga är att jag som skrattade lite åt det och sedan började jag tänka på hur många böcker jag faktiskt läst mer än en gång och kom fram till att det faktiskt stämde för det mesta. Kort och sammanfattat: Gillar jag en bok läser jag den mer än en gång. Gillar jag en bokserie läser jag den gärna mer än två gånger.
Överlag så gillar jag faktiskt bokserier mer än bara "singelböcker", eftersom nöjet är över för snabbt annars. Jag kan tycka att en bok är jättebra, men jag skulle så gärna vilja ha en fortsättning - mer förklaringar. Om jag ser att en bokserie är jättelång kanske jag avskräcks lite, eftersom de brukar ha en tendens att bli sämre och sämre om författaren skriver bara för att tjäna mer pengar och handlingen inte alls har med den första boken att göra, till exempel. Då blir jag besviken.

Filmer däremot gillar jag bättre som enskilda filmer och inte som trilogier, eller så. Men det gör kanske de flesta?

Jag känner att jag är på väldigt skrivhumör just nu, så håll ut eller hoppa över det här inlägget ;)

I alla fall så fyller jag tjugo om cirkus brazil-jack en månad. Och jag är ju så entusiastisk kring det att jag funderat mycket på hur jag skulle vilja fira. Annars brukar jag ju som inte planera så mycket, men nu när jag har åkt så mycket buss så har jag funderat och tänkt hur en fest/vad man nu ska kalla det skulle se ut om ALLT var precis som jag ville. Ni kommer att se att jag har alldeles för storslagna planer som troligtvis inte skulle gå att genomföra, dels p.g.a. pengar, bristande intresse för sådant här hos mina vänner o.s.v., men det är ändå lite roligt att skriva ner min fantasi om det perfekta firandet och ha att läsa om det sen i framtiden.

Min fantasi börjar med att det hålls en överraskningsfest för mig, eftersom jag alltid drömt om att bli överraskad med en fest. Sedan har någon hyrt en lokal och alla har hjälpts åt att klä upp den jättefint enligt temat FÄRGGLATT och alla har på sig kläder/utklädningskläder som passar temat också. Jag fantiserar lite om en återgång till klassfesterna man hade i mellanstadiet på vissa punkter: bål, limbo, pingis o.s.v.
Det är i min fantasi en stor lokal och på en kortsida av rummet har man dragit in ett par soffor, sackosäckar och en massa kuddar och där sitter en del och pratar och har det trevligt. I ett annat rum är det lekar (okej, alla vet att jag ÄLSKAR lekar, så därför är det obligatoriskt på mitt fantasiparty) och folket har varit så duktiga och planerat lekar som är så roliga. Alla skrattar och har jätteroligt och det blir jättevarmt i rummet och folk ligger på golvet och kippar efter andan för att de skrattat så mycket.
Vissa dricker alkohol, vissa dricker vatten, vissa dricker fanta och alla är lika glada, trevliga och har verkligen roligt. ALLA är bjudna på min fantasifest.
Det finns även en sorts provisorisk scen i lokalen som någon har knåpat ihop. Då visar det sig att mina vänner, som alla har fantastiska talanger i någonting, har bestämt sig för att ha ett speciellt framträdande för mig. Jag tänker mig typ sketcher, kända melodier med omgjord text om någonting roligt (kanske de vänner som är på festen?), övriga musikframträdanden, danser, bildspel från olika klassfester eller andra happenings som jag ännu inte har sett (alla vet att jag ÄLSKAR bilder också ;)) o.s.v. Alla av mina vänner har som sagt någonting som de är riktigt bra på som jag verkligen skulle älska att se framföras. I fantasin så är det även såklart mina favoritlåtar som bakgrundsmusik och den som får för sig att klaga på musiken får finna sig i att den inte byts ;).

Det finns hur mycket som helst som jag egentligen fantiserat om den här (enligt mig) perfekta festen, men jag har insett att det aldrig skulle gå att genomföra, så jag har lagt det på is. Jag har inte råd, jag tror inte att folk skulle vara så engagerade som jag fantiserar om och då funkar inte riktigt det där konceptet xD Men I wish it did. Jag är möjligtvis alldeles för barnslig för min ålder, men jag tycker så fasansfullt mycket om lekar, alltså xD Det är konstigt. Tyckte inte om det när jag var liten. Var väl för lill-gammal för det då :/


Okej okej, jag ska sluta skriva nu. Jag insåg precis att jag skrivit alldeles för länge. Men det går ju fortare att läsa detta än vad det tar för mig att skriva. Tur det ;P

Love /Nath

Igår

Haha, jag var på stan och shoppade loss pengar jag inte har igår ^^
Köpte ett par jeansleggings som jag trånat efter i en vecka och en längre blus/skjorta som kändes riktigt "jag"..

Hursomhelst så fick jag som vanligt min shoppingkick, så jag hade boostat självförtroende hela dagen sen, när jag hade på mig mina nyförvärv. Sedan lyckades jag få mamma att sy om en topp jag köpt för länge sen (som mina bröst såg riktigt fina ut i), så jag hade den. Haha, det är härligt med en liten egoboost ibland :)

I alla fall så plattade jag håret när jag kom hem, vilket resulterade i Jockes första hälsning när han kom in genom dörren: "Va? Har du RAKAT dig?" xD
Jag kanske missförstod honom och trodde att han menade mitt raka hår, men han kanske bara tyckte att jag såg mindre hårig ut... man vet aldrig :P

Åh, sådana här tjollerinlägg är det enda jag kan skriva just nu. Tttt... eller, ja, jag har väl aldrig påstått mig kunna skriva någonting annat heller, så.

Det vackraste ni sett och hört... jag lovar

I oktober någon gång spelades filmerna in. Det är alltså jag som försöker övertala Jocke att han ska improvisera ihop en sång till fyra ackord som jag spelar om och om igen. Observera att jag inte påstår att det här på något sätt är något seriöst ;)

Jag: Jockeeee! Åååå, du suger ju...
Jocke: Jamen, börja om!
Jag: Du förlorar ju i Guitar Hero nu.
Jocke: Va?
Jag: Vi kör ju Rockband och om inte du sjunger då får vi inga procent!
Jocke: Förlorar jag i Guitar Hero om jag kör Rockband, kanske? Näää, just det!
Jag: Nämen, du fattar ju hur jag menar.. xD
Jocke: Nämen, gere då Julia, vi måste köra om det där..
Jag: Du missar ju alla toner...

Jocke: Det här är en av mina... favoritlåtar... En av de... bästa jag har gjort.
Vad säger ni i publiken? Vill ni höra hur det slutar? (?)
Jag och Julia: WOOO!
Jocke: Ja, jag förstår ju det! Det finns ju ingenting...(?) vi är det bästa bandet i världen!
(Mer mummel...) Okej, nu kör vi!
... Lille Kaaarl!
Jag: Du får inte börja än! xD
Jocke: Lille Kaa...aarl...
Jag: Vänta! NU!

Jocke: Lille Karl skulle ut och köpa färg! Efter gatan fram, gatan fram, han gick och gick.
Men fast besluten om att nå sitt mål: Flügger Färg!
Fortsatte han, steg efter steg. Han gick... fortare. Gick Karl...
Han var ju... han skulle ju måla om farstun hemma.
Lille Ka-ha-ha-harl skulle måla farstun i gul färg. Åh, åh, åh, åh!

Han kom fram till Flügger Färg, gick in till expediten.
Han frågade med sin ljusaste stämma: "Har ni någon gul färg!?"
Expediten svarade (arg som han var, han var på dåligt humör): "NEJ! Gula färgen är slut! Vi har bara lila... och blått! Och du kanske får ett blått öga om du inte går härifrån... Lille Karl!"

Åh, Lille Karl! Han hade... han började gråta. Han var liten, bara sju-åtta år. Han gick hemåt. Han orkade inte gå. Han vacklade, föll ner i diket, i vinbärsbusken. Han satt fast.
Han grät. Tårar överallt. Han ropade på hjälp och då... hände ingenting.
Han satt fortfarande fast. Ingen hörde hans rop på hjälp.
Han satt där i flera veckor. Han livnärde sig på sina egna tårar.
Han drack... han drack mer och mer, han vart fetare och fetare, Lille Karl.
Han fick ju inte den rätta näringen, nej, han fick ju ingen mat.
Han levde på tårar och ingen människa kan leva på bara tårar.
Så han dog.

Det var historien om Lille Karl, sju-åtta år.
När han föddes... var han noll år.
Men efter åtta år, så var han åtta år...

(Jocke låter mig inte avsluta med det sista ackordet xD)

Efter en riktigt trevlig gårdagskväll med kycklingsallad, kladdkaka, godis, jag har aldrig och en hel del hemligheter så är jag helt slut i magen. Gudarna vet om det är mättnad eller muskelvärk av skrattande (Sarahs skratt är fint <3), men slut är jag. Sarah och Jenny for kring... eh, halv ett kanske, men inte kunde jag somna då inte. Tala om att vara helt uppe i varv. Låg vaken till fem, men jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Kollade på icanhascheeseburgerz.com, typ... där har man det lilla man gör ett tag :)

Vaknade kring tolv av att mamma sa att jag borde stiga upp och äta. Min värld, som just då bestod av min säng, var allt för skön för att avstå ifrån, så jag drog täcket över huvudet och protesterade.
Kring klockan halv två kikade en rörmokare in i mitt rum. Det är inte nog med att vi ska ha folk som bygger om i huset så att man inte kan gå på toa där nere, nej, då ska det komma rörmokare, elektriker och allt annat som man möjligtvis kan ha som yrke. Nåja, denna tidigare nämnda rörmokare ville ha sig en god titt på mina element. Yay. Medan han stod och tömde mitt element på luft (vilket jag inte visste att man kunde) så frågade han mig om jag var sjuk, eftersom jag fortfarande ligger i sängen. Eller ja, jag hoppas att det var det han grundade sin fråga på. Haha, mitt svar blev "Öööh, nää, egentligen inte... jag råkade bara sova lite länge", varav han såg förvirrad ut och utbrast "på en tooorsdag?" (se Johan Glans, Stockholm live).
Nä, han sa inte det egentligen, men han såg ut som att han tänkte det.

Det är lite pinsamt att jag sover så länge. Och nu kommer Jocke hit och jag har inte ens stigit upp. Tack och lov har jag klätt på mig, i alla fall. Eller, ja, inte tack och lov för att just Jocke ska hit, för det skulle väl inte spela någon roll. Men det känns som en tröst att jag i alla fall gjort någonting idag. Jag kan ju alltid säga att jag bloggat också, för det har jag ju... snart :D

En show glöms bort om den bara visar opp effekter som man knappast anar

När jag var betydligt yngre än vad jag är i nuläget minns jag att jag var väldigt fascinerad över att korken på kaviartuben också hade en stjärna som kunde öppna kaviartuben helt. Jag vet inte om någon förstår hur jag menar, men det är hur som helst inte så viktigt. Det jag vill komma fram till är att allt var så fascinerande när man var liten. Dammänglar, eller ja, idag skulle vi bara säga att det är damm som syns när solen lyser in genom fönstret. Och damm är väl ingenting som någon ser som något positivt. Men det var ju så vackert när jag var liten...
Varför måste världen bli så hård när man blir äldre? Hård och realistisk. Hård, skoningslös och tung, kanske.

Ibland får jag ett stort sug att skriva. Dikter eller noveller. Tyvärr stannar det oftast vid suget också. Jag kommer på en mening som jag fastnar vid och vet att "den här meningen ska vara med i min dikt/novell!" och sedan kommer jag inte på någonting som är tillräckligt bra för att ens få vara i närheten av den där första meningen. Jag antar att jag borde döda mina älsklingar, men det är ju så svårt...

Alldeles nyss kom det fram en mapp på min dator som sa att jag helt plötsligt hade filmen The Bucket List... Jaha, spännande. Den ska jag nog se nu.

Förresten såg jag Epic Movie igår... hjälp mig.

Trött

Det finns en tjej i min spegel. Jag vet inte vem hon är, jag känner inte henne, vet inte hennes namn. Hon står där i trosor varje kväll. Dömer mig. Ibland tänker jag att hon inte är så söt hon heller. Men det vet hon inte att jag tänker, för jag pratar aldrig med henne. Det enda jag gör är att titta på henne och se henne titta tillbaks. Vi är nog rätt lika, hon och jag... egentligen. Det finns någonting emellan oss, som hindrar oss. Hon kan inte komma hit, och jag är glad för det. Jag tror att jag är sötare på den här sidan spegeln.

Haha, förresten har jag inte hört thai thai baby förrän för någon dag sedan... hör den nu xD
Åh, jag blir så glad xD chicaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

I'd do the stars with you anytime

Idag är jag fylld med kärlek. Jag är fruktansvärt nöjd med mig själv och ett extra plus är att jag ska hem om två timmar :D

Jag har sovit från två till halv fem, så jag tänkte nu delge en mycket vacker dröm som jag drömde under den tiden: (KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS FÖR KONSTIGHETER)

Äntligen var jag hemma! Men till min förskräckelse upptäcker jag att det finns tre dörrar bredvid varandra på övervåningen, varav mitt rum ligger i mitten och min systers rum till vänster. I stor förvåning går jag in i rummet till höger och hittar ett storjäkla rum där bland annat mina föräldrars dubbelsäng står. Jag säger högt för mig själv (för sådant gör jag i drömmar också): "Ja just ja, mina föräldrar har ju alltid sovit på övervåningen!" Jag får panik när jag inser att mina föräldrar bor vägg i vägg med mitt rum. Efter en vidare undersökning av rummet hittar jag en gammal dubbelsäng som jag tänker att jag ska ta med mig till Umeå sen när jag far hem och bestämmer mig för att gå ut på balkongen och leta efter mamma för att fråga om lov. Väl ute på balkongen så befinner jag mig på Anderstorp, på en parkering. Jag ser att ett mönster på marken föreställer bland annat en groda och längre bort kommer min mamma gående mot mig. Jag skriker till mamma: "Mamma, den här grodan vill jag gifta mig med!". Mamma kommer fram till mig och säger lugnt: "Vad får dig att tro att han vill ha dig då? Jag menar, du ser ju inte särskilt fransk ut". Jag inser detta faktum och börjar fundera ifall det inte hade någonting med prinsessor att göra egentligen, men släpper den tanken fort som vinden när en panda susar förbi på en permobil och skriker "PIIIIIIIIIMP, PIIIIIIIIIIIIIIMP".
Eftersom jag vet att det där är ett husdjur till en tant som bor i närheten av min kusin så säger jag: "Men vad gör han ute nu? Och alldeles själv?" (Under tiden kör den här pandan omkring inom syn- och hörhåll och ropar "PIIIIIIIIMP"). Mamma förklarar för mig att tanten som rår om honom inte köper allt han vill ha åt honom, så han måste ut och handla själv när det är vissa saker han vill ha.
Pandan har äntligen stannat vid en gul container. Han hittar ett lager med öl och skriker glatt "PIIIIMP" för att han äntligen hittat det han sökte efter (pimp = öl... jaaa)
Han kör vidare i solnedgången, men plötsligt kommer pappan i Svensson Svensson uthoppande från sin lägenhet och kastar ett nät över pandan som blir helt paralyserad. Herr S (jag blir irriterad på att jag inte kommer på vad han heter) ser triumferande på sitt byte när hans fru kommer ut genom dörren och säger: "Nu får du välja: mig, c, eller pandan!". Han hyschar bort henne och ska ta tag i sitt byte och sälja det dyrt när hela kvarteret plötsligt vaknar och vill rädda pandan.

Här någonstans vaknar jag av att det ringer i telefonen xD

PANDA + PERMOBIL = PIMP!

Ifall du undgått att märka det...

så har jag bytt utseende på min blogg igen. Nu känner jag att jag trivs. Det är såhär min blogg ska se ut. Svart och lila. Yes, som det var när jag började blogga ordentligt. Med några små justeringar här och där för att få det lite bättre.

Vad är det för fel på folk?

Jag klickade nyfiket in på någon sexspalt som tipsades om på msn (det är ju alltid intressant, eller hur?) och det här är alltså kommentarerna som fanns under grejen jag läste xD Det här är bara ett urval av kommentarerna dessutom (med mina kommentarer till deras kommentarer, då) Klicka på bilden för att kunna se ordentligt.

Dröm

Kan man glömma någon man aldrig träffat, som man drömt om hela livet?
Visst kan man det, min vän. Drömmar är så lätta att tappa bort, att glömma bort.
Du säger det så lätt, som att du varit där i ett tidigare liv, utan livsgnista.
Men, säger du, låt det inte fastna i dig som fåglar som dröjer sig kvar om vintern.
Stannar du, fastnar du, kommer du aldrig loss.
Fryser fast i sjön om du inte simmar.
Jag har ägnat hela mitt liv åt att drunkna.

14,5

Har lite panik inför hösten nu. Vad som än händer så kommer det bli rörigt i höst. Kommer jag inte in så måste jag ju försöka hitta något jobb någonstans och hur det blir med det vet man ju aldrig...
Kommer jag in så måste jag hitta någonstans att bo, vilket kan bli knepigt, så då kanske jag måste pendla åtminstone i början tills jag har hittat det. Sen har det precis slagit mig att jag inte kommer att känna NÅGON i Umeå.. Ingen alls. Det skrämmer mig. Alltid när jag har börjat på en ny skola eller i en ny klass så har jag haft någon med mig som jag känt sedan tidigare. Iofs. är det här ju en ypperlig chans att starta på nytt, men tänk om jag inte hittar några jag trivs med? Vad gör jag då?
Och hur går man i skola på universitet? Man får ju så lite information... Gud, jag vet typ inte ens vars Umeå är... okej, det vet jag, men jag har typ varit där två gånger i hela mitt liv, så det finns ju inte en chans att jag hittar någonstans :S PANIK!

Gammalt hederligt struntprat :)