Raise your glass!

Plus The Nanny, Sookie! Glöm inte The Nanny!

Sarah

Sarah: "Alltså... jag vet inte om jag orkar fara på Facebook... nej, Trästock menar jag!"

Det här med den där förbannade duschen

Så jag cyklade till och från jobbet igår och nu på morgonen. Resultat: jag var tvungen att duscha när jag kom hem (iaf. det resultatet som är värt att nämna i det här inlägget) och nu ligger jag och funderar vad fasen jag ska göra med håret....

Om jag blåser det väcker jag alla som ligger och sover. Om jag lägger mig och sover vet jag av erfarenhet att jag kommer att se ut som en rufsbuske (ja, en rufsbuske...) när jag vaknar och inte gå att styla till alls. Och jag hinner inte duscha innan jag ska fara iväg. Dilemma. Ett till alternativ är då att borsta ut håret och sitta vaken tills det torkat, men då får jag inte tillräckligt med sömn. Dilemma. Skönhet eller sömn? Varför går det inte få skönhet och sömn? Skönhetssömn, heh (morgonhumor, hjälp mig...)

Jag och Sarah var ute i nattpatrullen inatt. Förra gången vi var ute var första rundan den bästa och båda var i partymode. Inatt var det sista rundan och jag är fortfarande uppe i varv!

Jo just det, det är fredag idag! Party ikväll och imorgon! PEPPEEEEEN!

Aaaaaaaaaaaaw

 Jag dör litegrann

Första och sista året :D 

Snygg

Nattens fynd

Innan Elias och Linns vigsel

 "Men stå bara och posa naturligt typ! Jag tar flera bilder i rad, okej?"

 ....

 ....

 "Haha, eh, tack!"

 "Oooh, jag kanske också kan vara med på en bi..." *Samuel stjäl kameran av mig*

 Nja, jag är lite skeptisk...

 Egentligen vill jag inte alls vara med på bild, så jag ignorerar Samuel intensivt (fantastiskt att man ändå gör så då och då när man själv vet hur jobbigt det är när man ska ta kort på någon och de gömmer sig/vägrar vara med)

 Haha, jag får bilden av att vi är en skurkduo i någon barnfilm :'D

 Och så kommer det mer folk! Då stjäl jag tillbaks kameran.

 Nya Dressman-reklamen

Bitter, ironisk och sarkastisk

Har funderat på en grej Carrolicious sa i torsdags både innan bion och när hon skjutsade hem mig efteråt.
Jag sa nämligen att det var kul att hon skrattade åt mina skämt. Att tjejer har en tendens att skratta åt mina skämt och att killar inte har det. Då sa hon såhär: "Det är för att du är så bitter och sarkastisk i övrigt", eller nåt sånt.
Jag tar verkligen inte illa upp av att bli kallad bitter och sarkastisk. Jag tycker att det är fantastiskt, för jag har aldrig fått höra det förut. Då börjar jag ju fundera om det bara är hon som tycker det eller om andra inte har vågat säga det? Eller om jag bara är bitter och sarkastisk när jag är med henne, men det låter konstigt.

I alla fall så pratade vi om killar under bilfärden hem och hon sa något i stil med:

"Jag förstår om killar gillar dig. Du är avslappnad och har liknande intressen som de har.. " och så räknade hon upp flera grejer som exempel på varför killar nu skulle kunna gilla mig och jag svarade: "Jo, jag är ju the perfect girl..." med ett lite ironiskt tonfall varpå hon skrattade och sa: "Det är precis det där jag menar! Den bittra sarkastiska du!" 

Ahaaa! Det stämmer nog att jag kan vara sarkastisk/ironisk (what's the difference anyway?) när någon säger något som kan tolkas som en komplimang. Jag kan inte riktigt hantera komplimanger som jag inte håller med om, men jag vill inte vara så att jag förnekar det folk säger heller (det kan tolkas som att man fiskar efter mer komplimanger nämligen), så jag brukar köra på ironisk och skratta åt det hela. Jag vet att det inte är någon bra taktik heller, men jag jobbar på det okej.

Hur som helst så förklarade det lite av det hon sa.
Sen vet vi ju alla, eller åtminstone alla som läser det här, att jag kan ha en tendens att vara bitter här på bloggen, men jag vill tro att jag håller det här för det mesta och att jag är en positiv människa i de flesta fall.
Fast nu när jag verkligen tänker efter så är jag nog rätt bitter. Damn it, det måste jag försöka ändra.

IMBA

Är det bara jag, eller står det IMBA på kuddarna?
Anyone? ...?
Nähä :(

Stalker

Idag har jag först pratat med Louise och vi kom skämtsamt in på ämnet stalkers och pratade om att vi blev så intensiva när vi träffat någon vi gärna vill känna bättre att det nästan känns som att vi är kära under tiden, även fast vi vet att vi inte är det. Men vi, - eller jag, kanske jag ska säga, jag ska inte dra med Louise i något hon inte sagt något om - jag stalkar folk när jag blir sådär intensiv.
Inte på "följa efter på gatan"-sättet, utan jag kollar upp allt jag kan på internet. Facebook, eventuella bloggar, kollar alla bilder som finns och så vidare, bara för att jag vill veta mer. Det här är inte en av mina mer åtråvärda sidor, jag vet, men jag vill ändå berätta om den för den ger er chansen att förstå mig bättre.

Jag kanske bara ska säga att det här inte händer särskilt ofta, hela den här proceduren, för jag träffar inte folk som jag tycker är SÅ intressanta så ofta.

Jag vet att de flesta säkert kollar andras Facebook osv. när de är nyfikna på någon och att jag säkert (hoppas jag) inte är så extrem som jag känner mig ibland, men jag tror att jag snokar betydligt mer än the average person åtminstone. Speciellt när jag blivit såhär intensiv och "besatt" då.

I alla fall så pratade jag med Sarah nu på kvällen och hon nämnde bara något om en stalker tvärt och jag kom in på ämnet i tankarna igen.
Kom att tänka på när jag bodde i Umeå och jag blev förföljd av en kille som jag pratat med under en introduktionsföreläsning och jag tyckte att det var grymt obehagligt. Det var ren fysisk stalking.
Jag hade inte talat om för honom vart jag bodde eller ens vad jag hette i efternamn, men ändå hade han lyckats lämna ett papper med sin mail-adress och telefonnummer i min postfack.
Några dagar senare var jag på en fest och helt plötsligt var han där och när jag flyttade mig mellan olika sällskap i rummet så följde han alltid efter, men alltid på avstånd.
När jag lämnade festen och skulle gå hem ensam så kom han ut och följde efter mig. Han verkade inte vara typen som skulle göra mig något illa - mer typen som desperat ville ha någon att umgås med, men som inte visste hur han skulle göra - men jag ville ändå inte att han skulle följa efter mig på vägen hem.
Men det gjorde han. Hela tiden på avstånd. Han gick aldrig fram till mig och sa något.
Jag hade panik och ringde Jocke för att ha någon att prata med ifall, ifall någonting skulle hända. Jag är jätterädd för att gå själv när det är mörkt i vanliga fall. Addera stalker och det blir några gånger värre.

Min fundering är då: Är jag lika creepy som han som förföljde mig?
Båda vill nog egentligen samma sak och har nog egentligen bara ett desperat behov av att lära känna någon som lämnade ett så positivt intryck (måste jag ju anta i hans fall, men hallå, vem stalkar någon som gjort ett otrevligt intryck?) att man vill lära känna människan.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Spenderade hela natten igår med att läsa Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som jag nämnde i mitt förra inlägg. Jag trodde att jag skulle bli deprimerad, men istället kände jag bara hur bra jag faktiskt har det och kände livsglädje istället. Och jag tror att jag kanske fick mer insikt i hur det kan vara att leva med en sådan ångest som hon beskriver. Och som hon beskriver. Jag älskar hennes skriftspråk och berättarförmåga!

Trots att boken till stor del handlar om självmord, citat av filosofer, statistik och liknande (missförstå mig inte och tro att jag tycker att de nämnda bitarna är dåliga, nejnejnej) så fastnar jag på ställena där jag som sagt känner att jag blir inspirerad till att leva och där jag känner att jag kanske till och med vill ändra mitt sätt att leva på. 

"Bauman utgår ifrån uppfattningen att lycka handlar om frihet från besvär. Frihet från besvär. Jag tror  att han har fel, eller, han har kanske  rätt i att de flesta människor tror att de blir lyckliga om de slipper besvär. No fuss. De flesta lever i föreställningen att bekvämlighet, komfort och lyx leder till lycka. Ju bekvämare, komfortablare och lyxigare desto lyckligare. Men det stämmer ju inte. Inte alls. Det som ger tillfredställelse handlar ju om helt andra saker. Om att åstadkomma något själv. Om att äta ett bröd man själv har bakat eller att känna sig trött i kroppen efter en lång promenad. Att känna sig levande. Att ha gjort något som är besvärligt och sedan sätta sig ner och känna efter. Vila. Njuta resultatet av det där besvärliga." -sid 123.

Hon pratar även om ett filmklipp som jag kände att jag var tvungen att kolla upp medan jag läste:

"Kanske är det inte helt korrekt att betrakta konstnären Bas Jan Aders film I'm too sad to tell you från 1971 som ett avsked, men eftersom han försvann till havs fyra år efter den där filmen så framstår den ändå som ett avsked. [...] Jag älskar den. Ibland ser jag på den flera gånger om dagen. Jag vill veta vem han var. Jag vill veta varför han grät. Jag tycker om att se på honom när han gråter. Särskilt när jag inte kan gråta själv tycker jag om att se på när Bas Jan Ader gråter. En riktig människa som gråter riktiga tårar. Pornografi. Pornografi för deprimerade." -sid 174.

Haft en av de bättre dagarna på länge idag :D Först partypatrullen med Sarah på jobbet, sova, Stackgrönnan och Ursviken med Samuel och Tobias och sen se Psycho med dem :)

Har köpt fem böcker idag :D 1984, Oliver Twist och Faust på loppis (6kr totalt :D) och Mangon som sprängdes och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Ica maxi :D

Edit: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" heter boken. Inte "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Ica maxi" som den ser ut att heta när man läser min text ;D
"Oliver Twist och Faust på loppis" låter inte heller som en hit, men man vet aldrig.

Kärlek

Jag känner mig halv. Är inte van vid känslan, vid att faktiskt vara ensam.
Det gör att jag börjar ifrågasätta, börjar tvivla på vad jag känner. Vad är på riktigt och vad är bara en önskan om att inte vara ensam? Vart går gränsen, hur vet jag om jag gått över den eller är det långt kvar till den?

Konstigt att jag blivit så bitter. Har tappat hoppet om att kärlek finns. Eller snarare att det finns en kärlek som är värd att kämpa för - för en kamp är det.
Samtidigt vill jag inget hellre än att inse att den faktiskt finns. Vill inget hellre än att då ta upp den där kampen igen. Men just nu har jag inte kämpaglöden.

Desperat behöver jag den där närheten, intimiteten, ärligheten, engagemanget som brukar följa med kärleken.
Men jag har bestämt mig för att inte leta efter den längre. Jag blir alldeles för intensiv, för klängig, för jobbig och jag vet allt det här, men kan ändå inte hindra det. Jag har försökt förut och misslyckats, men det är dags för ett nytt försök. Ett försök till att inte försöka. Händer det något så händer det och det vore fantastiskt, men händer det ingenting så är det inget utöver det förväntade och jag behöver inte bli besviken.
Tur att jag är bra på att intala mig själv saker. Tur att jag tror på mig själv i alla fall.

Harry Potter-maraton

Har idag avverkat de fyra första filmerna tillsammans med Carro, som inte sett dem tidigare.
Carro (innan vi började se): Jamen, jag har typ sett första! Han blir påkommen och så avgör han en match! Behöver jag se första?
Ja, Carro, det behövde du ;P

Jag: Ja, alltså hans föräldrar blev dödade av Voldemort.
Carro: Är det han med massa skägg?
Jag: Va!? Jahaaa, nej, du tänker på Hagrid.. :D

Carro: De får inte döda pållen! Neej neeej, ta med er pållen! TA DJURET OCH SPRING!!!!
Man tror att Buckbeak dödas
Carro: NEEEEEEEJ!

Carro: Schh, men andas inte så högt! Schh!
Snape vänder sig mot Harry som är under osynlighetsmanteln
Carro: JAG SA JU DET!

Carro: Nu skulle han ha haft den där osynlighetsvästen!

Och otaliga kommentarer till filmen och många frågor, men hon har varit helt inne i det hela och verkligen engagerat sig (betydligt mer än jag xD), så jag är stolt att hon faktiskt orkat se fyra filmer på en dag, trots att hon varit väldigt skeptisk innan, och dessutom kan tänka sig se fyra till imorgon!

Dags att sova!

Tomhet