När jag träffar människor som jag inte umgås med särskilt ofta,
eller kanske rentav inte har pratat med på flera år
så känner jag mig alltid lite dålig för att jag inbillar mig
att jag inte har lyckats med mitt liv.
"Herregud, jag har ju gått upp femton kilo
sen gymnasiet och inte kommer jag mig neråt.
Och så jobbar jag inom vården,
visst hade jag kunnat lyckas med någon högre
utbildning om jag verkligen ville?
Vad ska de tänka om mig?"
Det sjukaste med att jag tänker det där
är inte att jag värderar mig själv enbart
angående utseende och karriär -
något jag aldrig gör mot någon annan -
utan att jag verkligen trivs med de där sakerna egentligen,
men att jag är rädd att andra ska tycka att jag har misslyckats
och därför intalar mig att jag faktiskt har misslyckats.
Man kan verkligen ifrågasätta min IQ ibland.
Hur många tänker sådär om mig egentligen?
Kanske nån, men långt ifrån alla.
Det finns saker jag är osäker över med mig själv,
men det är inte saker jag tror att andra går och dömer,
för det är saker som de inte kan veta om om de inte står mig nära.
Så därför blir vikt och arbete väldigt sårbart.
Vårt arbete definierar oss för främmande människor.
Ingen kommer fram på en fest och frågar
"Vad är dina intressen då?" det första de gör.
Jag skulle älska dig om du gjorde det, dock.
Men de flesta känner sig obekväma kring att gå rakt på sak
och kanske till och med tycker att det är jobbigt att berätta
vad man gillar rakt ut om man blir frågad av någon man inte känner.
Jag träffade en sån kille när vi var ute på Rex(?) förra året.
Carro fick inte ur honom många ord och jag fick svaret
"träna och så" när jag frågade vad han gillade att göra.
Efter en halvtimmes envist tjatande från min sida erkände han
att han mest gillade att spela dator- och tv-spel och se anime,
men att det säger man ju inte till en tjej på krogen.
Fair enough, krogkillen, en del tjejer kanske blir ivägskrämda av det...
men ni som läser den här bloggen förstår kanske
att vi helt plötsligt hade massor mer intressanta saker att prata om
än vad vi hade från början när vi pratade om jobb, skola och träning.
Som alltid när jag skriver så spårar jag iväg helt i tankarna
och kommer ifrån vad jag egentligen tänkt skriva från början.
Just nu tänker jag på hur less jag är på artighetsfraser
och att det nästan mest är sådana jag yttrar nuförtiden.
Mest mitt fel, faktiskt.
Jag har blivit så socially awkward att jag knappt törs prata längre,
men jag saknar det verkligen.
