Nån annan (Lars Winnerbäck)

Vi spårade om hjältar (a.k.a Zlatan) och tsunamivågor idag på EnC. Gick sedan till A-torp för att se pjäs om Kafka. Jag blir förvånad när folk säger att den var dålig. Den var ju jättebra! Och att den drog över på tiden lite, det gjorde mig inget alls! :) Sedan for vi in till stan med bussen och jag, Samuel, Martin och Mikael (som vi råkade tvärglömma på bussen) gick till Kåffe-in där Albin och Emil satt, och sedan satt vi där och pratade om lite allt möjligt fram till fyra (fast Martin drog vid tre, den svikaren). Jag gillar han som satt bredvid oss och skrattade åt det vi sa, och till sist inte kunde hålla sig och började fälla små kommentarer till vad vi sa.
Efter det gick jag, Albin, Samuel och Mikael på stan och degade. Mikael lämnade oss efter en stund, och vi tre återstående gick ner till älven (lite déjà vu över det hela... snart ett år sen... ett år går så fruktansvärt fort, men ändå jättesegt) och satte oss där och pratade. Även denna gång om stjärnor. Dock kom jag med de mer intelligenta sakerna att säga idag.
Vi for hem runt kvart över sex och jag satt hemma och jobbade med Word formations och "hjälpte" Julia med sin matteläxa (=jag satt där och förstod lika lite som hon gjorde... till och med mindre, tror jag).

Jag måste få öppna upp mig lite grann också. Och den här gången har jag inte tänkt skriva det kryptiskt (WHOO, någon kanske kan förstå vad jag menar den här gången ;)).

Jag har aldrig varit mörkrädd. Med tanke på var jag bor så är det inte så praktiskt att vara mörkrädd heller. Och jag är inte det nu heller.
"Jaha, vaddå? Varför pratar hon om det nu då?" kanske ni undrar, men det är såhär att jag har alltid haft någon som legat bredvid mig när jag ska sova. Antingen en pojkvän eller Kirren. (Oftast Kirren, då). Nu har jag varken eller, och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Detta gör att jag inte känner någon trygghet i att lägga mig och försöka sova längre.
Dessutom börjar jag förknippa mörker med dåliga tankar. Ni vet alla hur det är; man kan inte somna, man ligger och tänker och plötsligt tänker man alldeles för mycket och blir ledsen. Mhm, det är det som händer när jag släcker mina lampor och går och lägger mig.
Jag kan somna med lamporna på, men då måste jag också ha kläder på mig. Det är något konstigt med det där. Det fungerar inte heller att bara ha en liten lampa på om jag ska kunna somna, utan det måste vara alla lampor i rummet.
När jag då går och lägger mig och släcker lamporna så känns det som att mörkret utesluter mig från resten av världen. Okej, det kanske låter lite skumt, men försök förstå i alla fall. Jag har aldrig känt så när jag haft någon bredvid mig, men nu får jag jämt känslan att jag verkligen är ensammast i världen. Och det är min största rädsla; att vara ensam.

För övrigt saknar jag att visa den kärlek man känner utan att skämmas. Det får mig att känna mig mer ensam. Men jag är nog rätt ensam. Fast jag har många vänner... :)

(Haha, det här inlägget blev konstigt)