Igår

Haha, jag var på stan och shoppade loss pengar jag inte har igår ^^
Köpte ett par jeansleggings som jag trånat efter i en vecka och en längre blus/skjorta som kändes riktigt "jag"..

Hursomhelst så fick jag som vanligt min shoppingkick, så jag hade boostat självförtroende hela dagen sen, när jag hade på mig mina nyförvärv. Sedan lyckades jag få mamma att sy om en topp jag köpt för länge sen (som mina bröst såg riktigt fina ut i), så jag hade den. Haha, det är härligt med en liten egoboost ibland :)

I alla fall så plattade jag håret när jag kom hem, vilket resulterade i Jockes första hälsning när han kom in genom dörren: "Va? Har du RAKAT dig?" xD
Jag kanske missförstod honom och trodde att han menade mitt raka hår, men han kanske bara tyckte att jag såg mindre hårig ut... man vet aldrig :P

Åh, sådana här tjollerinlägg är det enda jag kan skriva just nu. Tttt... eller, ja, jag har väl aldrig påstått mig kunna skriva någonting annat heller, så.

SVAMMEL

Massösen gav mig ordentliga blåmärken på låren. Jag vågade inte säga något om att det gjorde ont. Tänkte att jag säkert kommer att måsta stå ut med mer smärta så småningom i livet och det gjorde det lite lättare att uthärda då.
Men varför är det helt fel i mitt huvud att faktiskt säga "kan du ta i lite mindre, tack?" - jag är ju faktiskt kund - jag ska alltid ha rätt.
I Sverige har vi inte rätt. Lagligt sett, kanske, men socialt sett ligger det någon sorts omedveten barriär som hindrar oss från att säga precis vad vi vill och tycker för att vi är rädda att kanske stöta oss med andra. Andra människor som vi förmodligen ändå inte kommer att träffa igen.

Och mitt nya jag borde inte ha haft några problem med att hantera den situationen.
Mitt nya jag är nämligen nästan ständigt på dåligt humör och vill klaga på allt. Mitt nya jag blir inte riktigt lycklig av musik längre. Istället blir jag glad av böcker, smink och kläder. Men även om det mest ger en ytlig sorts glädje så är det en stark glädje; den materiella glädjen.
Och jag är inte deprimerad längre. Avsaknaden av musik har gjort mig mycket gladare, eftersom jag blivit så påverkad av deprimerad musik. Men samtidigt saknar jag den.
Jag funderar om det är så att priset för att vara lycklig är att släppa alla tankar och funderingar om saker och strunta i det och fokusera på ytan istället.
Jag känner mindre och det blir som en smärtstillande drog - det ytliga.
Samtidigt får jag dåligt samvete, för jag vet att mitt gamla jag hade föraktat mig som jag är nu. Jag tänker inte själv - det jag tänker/köper och gillar är saker jag har läst/hört andra tycka/tycka om.

Fast på något sätt måste jag ju som finnas kvar här inuti, eftersom jag har märkt förändringen och ogillar den.
Jag funderar om det är värt priset av att förlora min personlighet för att få vara "lycklig" och ärligt talat så är det nästan det. Just nu i alla fall. Jag mår så mycket bättre. Förutom det att jag är arg hela tiden, då. Arg och irriterad. Det är inte så jag brukar vara. Mycket är tvärtemot det jag brukar vara och stå för.

Nu blev jag lite ledsen. Förut var jag ändå stolt över mig själv och att jag var som jag var, trots det alla andra sa, men jag kan inte känna mig stolt över mig själv nu. Eller över mig själv som jag var förut heller. Jag har trasslat in mig alltför mycket i mina egna tankar just nu, så jag vet inte ens vad jag skriver. Det är bra. Sånt är alltid bra... hrm...

-

Okej, nu skiter jag i det jag skrev nyss... Vette tusan vad jag ska göra med det där. Det var bara skönt att skriva av sig om saker jag tänkt på ett tag.

För att skriva lite extra som inte förbryllar alla som läser så får ni se vad jag lyssnar på just nu (länge sedan jag lyssnade på musik på riktigt):

Eldkvarn - Alice
Radiohead - There there (The Boney King of Nowhere)
Bruce Springsteen - The River
Håkan Hellström - Trubbel
Lars Winnerbäck - Tal av Hjärter Dam
Chuck Berry - Johnny B Goode
Elvis Presley - Unchained melody
Olle Adolphson - Det gåtfulla folket
Evert Taube - Sjösala vals

Haha, jag är trött nu ^^