Otroligt hur enbart ett telefonsamtal kan vända humöret åt ett helt annat håll än vad det har varit hela dagen, och av ingen speciell anledning. Mest bara glädjen av att få prata lite, att få berätta vad som händer och vad jag tänker.
Har du något speciellt ställe som du går till när du behöver tänka? Jag har det, och det är ingen annan som vet om var det är. Jag antar att en del av er som läser min blogg redan vet vad som hände i somras... i annat fall så får ni veta nu:
Jag överreagerade när vi spelade ett musikspel, slog Albin i huvudet och låste in mig på toaletten. Väl där inne så insåg jag verkligen hur less jag var på allt, så jag hoppade ut genom fönstret och sprang barfota på asfalt- och grusväg och sedan till mitt hemliga ställe. Dit jag går när jag verkligen behöver reda ut saker och ting inom mig. Jag satt där och lät varje mygg som kom få sig en smakbit av mig, för jag ville lida så mycket som möjligt för att jag tyckte att jag hade betett mig som en fullkomlig idiot. Efter vad som kändes som ungefär tio minuter bestämde jag mig för att gå tillbaks till vårt hus. De hade säkert inte ens märkt att jag var borta (du vet, som det var när man "rymde hemifrån" när man var liten), tänkte jag. Sedan visade det sig att jag hade varit borta i... jag tror det var två timmar. Mamma hade kört runt i hela Kusmark och letat efter mig, så hon var aningen arg på mig när jag kom hem. Albin var bara glad att jag kommit tillbaks, och sa att han förstod mig. Att han hur många gånger som helst velat fly från allting, han med. Det var jätteskönt att någon förstod mig, och inte bara var arg och orolig. Det var skönt att ha någon som litade på att man kom tillbaks förr eller senare.
För allt jag behövde göra var ju att gå till mitt ställe och tänka.
Ifall jag nu inte känner för att vara så dramatisk och hoppa ut genom fönster, eller om jag helt enkelt inte orkar gå dit, så brukar jag öppna fönstret bredvid min säng och bara sitta och andas in den friska luften och tänka. Eller egentligen tänker jag nog inte så mycket alls när jag sitter där, men jag uppnår någon slags sinnesfrid. Ett inre lugn som jag har svårt att nå annars.
Hmm, fick just en underlig flashback till ett tillfälle när jag var mindre då jag kalkerade hur mycket som helst. Bland annat Pongo, även fast jag aldrig riktigt gillat de 101 dalmatinerna... Mina tankegångar är rätt skumma. Från ett ämne till ett annat på några hundradelar.
Pongo är det slutgiltiga svaret. jag förstår vad du menar, men ändå inte. jag önskar att jag kunde springa iväg från allting, och hade någon som förstod. men det är sällan någon gör det.
SvaraRadera