Så ska man föreställa vara i den ålder då man ska kunna ta ansvar sig själv och bete sig moget. Yes, jag lyckas bra... Utan att låt alltför deprimerande så måste jag få säga att den första kvarten under mitt artonde år grät jag. Främst för att jag alltid varit mycket känslosam. Tror att det var någon slags undermedveten panik om att fylla arton som kom.
Hur som helst överlevde jag den attacken, men jag vet inte om alla blir som jag - jättepigga - när de har gråtit. Därför sitter jag nu här och väntar på mitt sömntåg, som verkar vara en aning försenat nu..

Det känns skönt att vara arton av vissa anledningar, till exempel att det inte finns några "hinder" som det inte finns för mina kompisar, men det känns också som att jag har fått en enorm press på mig nu att jag ska vara så mogen och kunna klara mig själv. Pyttsan, säger jag!