Time for Heroes

Det är natt och tankarna börjar komma. Igår när vi höll på med projektarbetet så kände jag verkligen hur lite personlighet jag har. Alla som var där är liksom hur sköna som helst, och har humor och allt. Känns som att vad jag än gör så kan jag aldrig vara lika bra som de, för jag är så personlighetslös. Det enda jag gör är att jag anpassar mig efter de jag är med. Jag känner mig verkligen värdelös just nu. Känns som att jag inte passar in helt någonstans, eftersom jag liksom vant mig vid att kunna passa in överallt. Som en pusselbit som passar i alla pussel, men som inte har något pussel där den riktigt hör hemma. Bara en extrabit som finns där om man skulle behöva den.
Jag är en tragisk människa.