Samson

Ju närmre man låter någon komma en inpå livet, desto mer skada kan de göra.
Jag har inte haft något problem med att låta folk komma mig nära, utan jag berättar - de lyssnar, de berättar - jag lyssnar. Det är precis så jag vill ha det, men jag har insett att det är så man får de riktigt stora problemen. Oftast är det mitt fel, för det har jag fått berättat för mig.
Men folk inser inte att de sårar mig, eller att jag sårar mig själv.

Det som stör mig lite är att folk tror att jag är jättelycklig. Se på mig; jag är INTE jättelycklig, jag låtsas att jag är det för att ni ska orka umgås med mig. Och jag skulle gärna berätta ALLT för någon, om inte alla skulle döma mig utifrån det jag sa. Jag har ingen jag kan berätta allt för, för att ingen vågar berätta allt för mig. Jag vill ha en både ge & ta-relation, och jag får det aldrig för att folk inte vågar berätta även de dåliga sakerna för mig. Om det skulle bli så att man fick berätta precis vad som helst, och man visste att man ändå skulle fortsätta vara vänner... åh, det vore skönt. Men det kommer aldrig att hända. Mina tankar får jag istället formulera kryptiskt i min blogg, som ingen ändå läser, och jag klarar det snart inte längre. Jag behöver verkligen prata med någon, få släppa ut allting som finns inom mig. Jag har funderat på att gå till en psykolog, eller vad som helst. Bara för att få berätta, men det känns som att det finns folk med värre problem än att de inte har någon att prata med, så det skulle vara ett slöseri på deras tid.

Usch, jag är aningen för trött och upprörd för att skriva just nu. Det låter säkert... argt, eller någonting, och jag kommer säkert att ångra att jag la upp det här inlägget imorgon, men jag måste få det ur mig.