Kärlek

Jag känner mig halv. Är inte van vid känslan, vid att faktiskt vara ensam.
Det gör att jag börjar ifrågasätta, börjar tvivla på vad jag känner. Vad är på riktigt och vad är bara en önskan om att inte vara ensam? Vart går gränsen, hur vet jag om jag gått över den eller är det långt kvar till den?

Konstigt att jag blivit så bitter. Har tappat hoppet om att kärlek finns. Eller snarare att det finns en kärlek som är värd att kämpa för - för en kamp är det.
Samtidigt vill jag inget hellre än att inse att den faktiskt finns. Vill inget hellre än att då ta upp den där kampen igen. Men just nu har jag inte kämpaglöden.

Desperat behöver jag den där närheten, intimiteten, ärligheten, engagemanget som brukar följa med kärleken.
Men jag har bestämt mig för att inte leta efter den längre. Jag blir alldeles för intensiv, för klängig, för jobbig och jag vet allt det här, men kan ändå inte hindra det. Jag har försökt förut och misslyckats, men det är dags för ett nytt försök. Ett försök till att inte försöka. Händer det något så händer det och det vore fantastiskt, men händer det ingenting så är det inget utöver det förväntade och jag behöver inte bli besviken.
Tur att jag är bra på att intala mig själv saker. Tur att jag tror på mig själv i alla fall.