Det vackraste ni sett och hört... jag lovar

I oktober någon gång spelades filmerna in. Det är alltså jag som försöker övertala Jocke att han ska improvisera ihop en sång till fyra ackord som jag spelar om och om igen. Observera att jag inte påstår att det här på något sätt är något seriöst ;)

Jag: Jockeeee! Åååå, du suger ju...
Jocke: Jamen, börja om!
Jag: Du förlorar ju i Guitar Hero nu.
Jocke: Va?
Jag: Vi kör ju Rockband och om inte du sjunger då får vi inga procent!
Jocke: Förlorar jag i Guitar Hero om jag kör Rockband, kanske? Näää, just det!
Jag: Nämen, du fattar ju hur jag menar.. xD
Jocke: Nämen, gere då Julia, vi måste köra om det där..
Jag: Du missar ju alla toner...

Jocke: Det här är en av mina... favoritlåtar... En av de... bästa jag har gjort.
Vad säger ni i publiken? Vill ni höra hur det slutar? (?)
Jag och Julia: WOOO!
Jocke: Ja, jag förstår ju det! Det finns ju ingenting...(?) vi är det bästa bandet i världen!
(Mer mummel...) Okej, nu kör vi!
... Lille Kaaarl!
Jag: Du får inte börja än! xD
Jocke: Lille Kaa...aarl...
Jag: Vänta! NU!

Jocke: Lille Karl skulle ut och köpa färg! Efter gatan fram, gatan fram, han gick och gick.
Men fast besluten om att nå sitt mål: Flügger Färg!
Fortsatte han, steg efter steg. Han gick... fortare. Gick Karl...
Han var ju... han skulle ju måla om farstun hemma.
Lille Ka-ha-ha-harl skulle måla farstun i gul färg. Åh, åh, åh, åh!

Han kom fram till Flügger Färg, gick in till expediten.
Han frågade med sin ljusaste stämma: "Har ni någon gul färg!?"
Expediten svarade (arg som han var, han var på dåligt humör): "NEJ! Gula färgen är slut! Vi har bara lila... och blått! Och du kanske får ett blått öga om du inte går härifrån... Lille Karl!"

Åh, Lille Karl! Han hade... han började gråta. Han var liten, bara sju-åtta år. Han gick hemåt. Han orkade inte gå. Han vacklade, föll ner i diket, i vinbärsbusken. Han satt fast.
Han grät. Tårar överallt. Han ropade på hjälp och då... hände ingenting.
Han satt fortfarande fast. Ingen hörde hans rop på hjälp.
Han satt där i flera veckor. Han livnärde sig på sina egna tårar.
Han drack... han drack mer och mer, han vart fetare och fetare, Lille Karl.
Han fick ju inte den rätta näringen, nej, han fick ju ingen mat.
Han levde på tårar och ingen människa kan leva på bara tårar.
Så han dog.

Det var historien om Lille Karl, sju-åtta år.
När han föddes... var han noll år.
Men efter åtta år, så var han åtta år...

(Jocke låter mig inte avsluta med det sista ackordet xD)