En show glöms bort om den bara visar opp effekter som man knappast anar

När jag var betydligt yngre än vad jag är i nuläget minns jag att jag var väldigt fascinerad över att korken på kaviartuben också hade en stjärna som kunde öppna kaviartuben helt. Jag vet inte om någon förstår hur jag menar, men det är hur som helst inte så viktigt. Det jag vill komma fram till är att allt var så fascinerande när man var liten. Dammänglar, eller ja, idag skulle vi bara säga att det är damm som syns när solen lyser in genom fönstret. Och damm är väl ingenting som någon ser som något positivt. Men det var ju så vackert när jag var liten...
Varför måste världen bli så hård när man blir äldre? Hård och realistisk. Hård, skoningslös och tung, kanske.

Ibland får jag ett stort sug att skriva. Dikter eller noveller. Tyvärr stannar det oftast vid suget också. Jag kommer på en mening som jag fastnar vid och vet att "den här meningen ska vara med i min dikt/novell!" och sedan kommer jag inte på någonting som är tillräckligt bra för att ens få vara i närheten av den där första meningen. Jag antar att jag borde döda mina älsklingar, men det är ju så svårt...

Alldeles nyss kom det fram en mapp på min dator som sa att jag helt plötsligt hade filmen The Bucket List... Jaha, spännande. Den ska jag nog se nu.

Förresten såg jag Epic Movie igår... hjälp mig.