Jag förstår att alla känner sig stressade. Vad jag än har försökt göra idag så har jag antingen stressat upp mig själv, eller så har någon annan gjort det.
Började dagen med ett leende och sjöng och orkade inte klä på mig (även om klockan var tjugo i ett), utan tog bara en filt och svepte om mig och satte mig i soffan för att fundera lite på livet. Lyssnade på Kent gjorde jag också, förresten. Då kom mamma in i rummet:

- Vad gör du?
- ...sitter?
- Om du nyss har sovit behöver du väl inte vila?
- Jag sa inte att jag vilade, jag sitter och tänker bara.
- Äh, tänker du blir du bara deprimerad, gå ut i solen nu!

Jag gick inte ut, utan istället gick jag ner och gjorde scones som jag gottade mig i. Försökte verkligen ta det lugnt och inte stressa upp mig. Då började min familj klaga på att jag hade stökigt i mitt rum och att jag skulle städa det. Nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle stressa, eller göra någonting som jag inte ville göra idag, så jag lät bli det också.
Sen kom jag själv på att jag egentligen borde ha gjort det och det och det och det, men jag har faktiskt klarat mig idag. Det enda som jag har tänkt göra som jag egentligen inte känner för idag är att duscha.

Jag tror att det är ett sätt att varva ner lite. Man kan naturligtvis inte strunta i allt man inte VILL göra varje dag, men åtminstone en dag i veckan kan man väl passa på att bara vara lat och bry sig om sig själv. Göra sådant som man tycker är roligt. Det var i alla fall väldigt skönt för mig.

Btw så har jag glömt min mobil i Martins bil (hoppas jag då, eftersom jag inte hittar den och det är bara där den kan vara om jag inte har tappat den utomhus), så det är för tillfället omöjligt att nå mig genom den.

KRAM!