Graviditet och abort

Idag har jag läst en bok som heter "Som jag vill vara", eller något sådant. Vad jag trodde skulle vara en (typ) "hjärndöd" bok om massa tonårstrams och man blir kär hit och dit och har sex med den och den (tonårsböcker brukar vara så) visade sig vara aningen djupare än så, och så fick jag mig en tankeställare. Även fast det kanske är det författarinnan vill så tror jag ändå att budskapet främst ska gå fram till tjejer tre-fyra år yngre än mig. Och vet ni varför jag läser sådan här litteratur, förresten? För att jag inte orkar tampas med tunga böcker och känna mig smart - nej, faktum är att jag mest känner mig korkad när jag ibland inte förstår eller inte orkar läsa lite tyngre och mer "kulturella" böcker.

På sistone har jag tänkt grymt mycket på graviditet och abort. Det känns som att jag bytt ämne som jag tänker på konstant. Förut tänkte jag ju på döden hela hela tiden. Som sagt, inget paniktänkande på döden, utan mer bara att jag verkligen noterade hur lätt ett liv kan försvinna.
Nu tänker jag alltså istället på graviditet... alltså liv som uppkommer. Och abort, liv som försvinner igen.

Jag vill att ni ska få en bild av det jag tänker också (ni som mirakulöst lyckats undgå mina funderationer):

Säg att du har sex med en person som du inte har en så bra relation med (okej, ni kan vara tillsammans och ha en bra relation, men inte varit det så länge) och så blir "ni" gravida...
Förmodligen är ni som läser min blogg i samma åldersgrupp som mig (gymnasieålder ungefär) och det kan vara många som känner sig redo för att skaffa barn nu, och då är det ju nemas problemas... men för de som inte känner sig redo... Hur gör man då om "olyckan" är framme. Jag vill inte riktigt kalla det olycka heller, för jag tror att det finns en mening bakom det mesta i livet, men säg att det då råkar bli så att du eller din "sexpartner" blir gravid.
Vad gör man i en sådan situation? Nu är det kanske inte någon situation som just jag behöver vara rädd för, men jag har ju som sagt den här "försöker-hitta-mig-själv-genom-att-ta-reda-på-vad-jag-skulle-göra-i-olika
-situationer"-grejen som jag gör.

Ifall jag skulle bli gravid nu skulle jag få panik. (Speciellt eftersom jag skulle undra hur i HELA FRIDEN det skulle ha gått till, först och främst xD)
Jag har alltså inte ett förhållande med någon, och då skulle jag se det som väldigt osäkert att personen jag haft sex med skulle stanna och ta något ansvar som förälder. Även om man enligt lag är tvungen att ta ansvar som kille om tjejen blir med barn, så skulle det förmodligen inte bli en bra relation. Om det nu inte binder en samman (om inte om fanns skulle världen vara tråkig och mina blogginlägg väldigt korta) med den personen, det vill säga.
Hur som helst så kanske man känner att man inte har rätt förutsättningar att ge barnet en bra uppväxt, och då kan man fundera på att göra abort. Eller om man verkligen känner att det är fel att sätta ett barn till världen under de omständigheter som råder.
Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle klara av att göra abort faktiskt. Jag tycker att abort är en bra sak för andra, men jag är inte säker på att jag skulle vilja göra det själv.
Ett liv är ett liv, brukar de som argumenterar mot abort säga. Hur outvecklat det än är, så kommer det att växa och bli som dig och mig.
Kommer ett barn till världen är det mot lagen att döda det, men medan det är inne i ens mage har man alltså rätt att döda det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle vilja döda mitt barn... oavsett de flesta omständigheter. Det skulle isf vara ifall jag blev våldtagen (våldtagen och frågan om abort på samma gång, gud jag lider med kvinnor som måste hantera det) och inte ville bli "påmind" om det varenda gång jag såg mitt barn.
Jag känner att jag pratar alldeles för mycket om det här, egentligen. Jag borde kanske inte bry mig så mycket, eftersom det inte är aktuellt för mig. Men det kanske KAN bli. Det kanske kan bli det för dig också.

Och jag kan tänka mig att det måste vara jättejobbigt att vara killen i det här fallet också. För tjejen har ju som sagt det slutgiltiga valet om hon vill behålla barnet eller inte, även om det är bra om hon kan prata med sin partner om det. Tänk om du som kille inte vill ha barn, men hon bestämmer sig för att behålla det. Då är du alltså SKYLDIG att underhålla barnet (inte entertain kanske, men you get it) tills det blir myndigt. Ifall du vill behålla barnet och hon vill ta bort det så kan hon göra det. Det suger ju som kille. Att egentligen inte ha valet att bestämma. Men förhoppningsvis kanske man har en hyfsat vettig relation och kan prata om det och resonera.
Det är mycket för- och nackdelar, kan jag tänka mig, men oftast så kanske de är lika många och stora. Är de inte det, så kan jag ändå tänka mig att känslan är större än alla förnuftiga argument.

Jag vill nästan ha barn själv, ja, det är nog därför jag tycker att det här är ett väldigt intressant ämne. Samtidigt så vill jag inte ha barn nu ändå, eftersom jag dels inte har en partner - och skulle jag ha en partner så skulle jag vara väldigt säker på att jag trodde att det skulle hålla innan jag skaffade barn ändå - och inte kan försörja mig själv ens.
Därför har jag funderat mycket på vad jag skulle göra om det av någon konstig anledning skulle bli så inom de närmsta fem åren (vi kan väl hoppas på att jag får ha sex åtminstone EN gång under de kommande fem åren... och det kan ju vara allt som behövs, om man inte skyddar sig, eller om det händer någon olycka), eftersom jag är så splittrad. Jag VILL alltså ha barn, väldigt mycket, och jag vet att mina känslor ofta styr över mitt förnuft.
Och OM jag då i det fallet skulle bestämma mig för att behålla det - vad skulle folk runt omkring säga? Skulle folk respektera det?

Okej, nu ska jag sluta skriva xD Applåder om du har läst varenda ord hit ner! ^^ *applåder*