Jag önskar att jag kunde ringa någon mitt i natten... att någon kunde lyssna på mig och inte döma mig för mina misstag (jo tack, jag vet själv att jag inte är ett föredöme).
Istället bloggar jag.

Jag är destruktiv, farlig, explosiv, jag förstör allt jag rör.
Allt jag ser, luktar, smakar, hör
det hör till min vardag, en känsla jag aldrig slipper
när det går sönder under mina fingrar, krossar drömmar och förstör.

Och visst hatar jag när jag vet att jag borde ha lärt av mina största misstag, men ändå gör dem om och om igen. Visst förstår jag varför folk dömer mig, varför jag inte kan umgås med tjejer, varför folk tittar skeptiskt på mig. När jag inte kan ändra mig som alla vill ha mig trots att jag vrider mig i knutar för deras skull blir det så. Bättre att inte bry sig och vara rak i ryggen och tåla blickarna.

Förutom Lina och Carro ikväll (<3) har det varit en mindre bra dag. Jävlig, till och med...