"Jag frågar: Gråter du? Du smakar salt"
Känner mig som en usel vän och en väldigt trist människa. Jag gör aldrig någonting, känns det som. Frågar någon om man ska hitta på något, så tycker jag att det låter jättekul, men sen så gör jag ändå ingenting. Hur kan det komma sig? Jag är tråkig.
Jag försummar mina vänner, jag är medveten om det, och jag mår inte bra av det heller. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Med vissa känns allting bara så falskt, så jag förstår inte ens varför jag ens försöker. Någonstans kanske man får inse att man faktiskt förändras med tiden, och att även om man kanske var jättebra vänner för en tid sen, så fungerar det inte längre. Varför umgås om man tycker att det känns ansträngt? Jo, för (jag tror inte att det är bara jag som känner så) man kan inte sluta umgås med någon bara sådär utan att det uppfattas som otroligt otrevligt, och ifall man skulle ha mod nog att göra så... ja, ni fattar.
Jag fattar inte vad jag gör med min tid. Den försvinner, och jag står där med tusen saker jag ska ha gjort, och dessutom har jag inte hunnit vara med några kompisar. Vad gör jag med den tiden som jag skulle kunna hinna båda sakerna på? Det förblir ett mysterium.

Jag kommer inte att kunna somna på ett tag. Jag har börjat tänka på döden, och det är ett ämne som man inte ska tänka på om man snart ska somna, och jag vet att nu är det kört.
Jag fryser, lyssnar på Månskenssonaten och jag vill mest av allt sova, men jag kan inte. Provar att skriva lite här, så kanske man tömmer hjärnan lite. Eller så kommer det mer tankar. Jag vet inte.
När det blir större omställning i dygnets längd (typ på hösten, när dagarna blir kortare och mörkare & på våren, när dagarna blir längre och ljusare) så får jag svårt att somna, vilket gör att jag är trött på dagarna, men inte kan sova på nätterna. Hej-jag-vänder-på-dygnet! Men jag antar att jag absolut inte är ensam om det, så jag lider med alla andra som har det så.
På tal om det, så kom jag att tänka på dagens psykologilektion, då vi pratade om kriser, neuroser och så vidare. Det kändes lite konstigt när det kändes som att vissa saker han beskrev verkligen kunde ha varit om mig, istället för om den personen han berättade om. Man tänker som att man kanske är ensam i världen om att känna sig på ett visst sätt, men i själva verket så finns det tusentals människor som känner likadant. Fascinerande. Skulle vilja fråga någon utav dem vad man ska göra.
"Some foreign flowers"
Jag älskar blommor! Nu blommar häggen på vår tomt, och även häggarna på väg till/från skolan. Mm, luktar jättegott! Hoppas bara att vår syrénbuske blommar snart ^^
Och rosor luktar jättegott!
Ehm, jag vet att det inte är så många som läser min blogg, och om någon har orkat läsa ända hit, så är det credits till dig, men jag tänkte höra om någon planerat något speciellt till skolavslutningen. Eller, efteråt, tänkte jag mer...
Det är verkligen frukansvärt när man blir rädd att nån nära ska dö--- och det är ännu värre när de gör det...
SvaraRadera