Och jag förstår honom för folk skrattade åt mig när jag pratade om dig, när jag försvarade dig. Jag gick runt och mumlade, men jag sa inget mer.

Jag börjar på ett inlägg, raderar all text. Börjar på ett nytt, upprepar processen. 

Jag vet inte vad jag ska skriva. Antingen blir det för seriöst och känns väldigt "Åh, titta vad fantastiskt jag skriver och försöker låta djup", även fast det verkligen inte är så jag vill att det ska framstå. Men jag har förstått att det har blivit så det tolkas. Det andra alternativet är väl att det blir alldeles för glatt, mycket bilder och att det inte riktigt blir det jag ville skriva från början.

Ibland önskar jag att jag inte visste vilka som läste den här bloggen. Det känns som att jag ska anpassa mig efter andra när jag skriver. Vill inte oroa er, eller att ni ska tycka att jag är fånig.

Men det är bara ibland, såklart.