Spenderade hela natten igår med att läsa Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som jag nämnde i mitt förra inlägg. Jag trodde att jag skulle bli deprimerad, men istället kände jag bara hur bra jag faktiskt har det och kände livsglädje istället. Och jag tror att jag kanske fick mer insikt i hur det kan vara att leva med en sådan ångest som hon beskriver. Och som hon beskriver. Jag älskar hennes skriftspråk och berättarförmåga!
Trots att boken till stor del handlar om självmord, citat av filosofer, statistik och liknande (missförstå mig inte och tro att jag tycker att de nämnda bitarna är dåliga, nejnejnej) så fastnar jag på ställena där jag som sagt känner att jag blir inspirerad till att leva och där jag känner att jag kanske till och med vill ändra mitt sätt att leva på.
"Bauman utgår ifrån uppfattningen att lycka handlar om frihet från besvär. Frihet från besvär. Jag tror att han har fel, eller, han har kanske rätt i att de flesta människor tror att de blir lyckliga om de slipper besvär. No fuss. De flesta lever i föreställningen att bekvämlighet, komfort och lyx leder till lycka. Ju bekvämare, komfortablare och lyxigare desto lyckligare. Men det stämmer ju inte. Inte alls. Det som ger tillfredställelse handlar ju om helt andra saker. Om att åstadkomma något själv. Om att äta ett bröd man själv har bakat eller att känna sig trött i kroppen efter en lång promenad. Att känna sig levande. Att ha gjort något som är besvärligt och sedan sätta sig ner och känna efter. Vila. Njuta resultatet av det där besvärliga." -sid 123.
Hon pratar även om ett filmklipp som jag kände att jag var tvungen att kolla upp medan jag läste:
"Kanske är det inte helt korrekt att betrakta konstnären Bas Jan Aders film I'm too sad to tell you från 1971 som ett avsked, men eftersom han försvann till havs fyra år efter den där filmen så framstår den ändå som ett avsked. [...] Jag älskar den. Ibland ser jag på den flera gånger om dagen. Jag vill veta vem han var. Jag vill veta varför han grät. Jag tycker om att se på honom när han gråter. Särskilt när jag inte kan gråta själv tycker jag om att se på när Bas Jan Ader gråter. En riktig människa som gråter riktiga tårar. Pornografi. Pornografi för deprimerade." -sid 174.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar