Vad fantastiskt det var att vara olyckligt kär egentligen. Förutom att det höll mig vaken hela nätterna och att jag plågades så fort han rörde någon annan så har det ändå varit bra tider ur mitt liv.
De positiva sakerna med det hela är väl att man får samma kick som av att vara kär och få det besvarat, bara det att kicken räcker längre när det inte besvaras. I alla fall för mig.
Jag menar... nu har ju jag och Jocke varit tillsammans i typ... 1½ år och vi har bott tillsammans i ett halvår ungefär. Det mesta blir tyvärr vardagsmat efter ett tag. Hjärtat speedar inte upp sig om han tittar aningens för länge i mina ögon. Om han kramar mig så är det naturligt, det känns inte som att jag kommer gå under för att jag är så fruktansvärt lycklig.
Hade jag varit olyckligt kär i Jocke hade jag antingen gett upp by now, eller så hade jag fortfarande blivit helt tjollrigt glad om han hade skickat ett sms med ett <3 i.
Men hjärtat och hjärnan plågas fruktansvärt mycket av olycklig kärlek, det vet jag. Det är bara det att efter ett tag har min hjärna en tendens att sudda bort de dåliga bitarna, så nu minns jag mest de ögonblick jag var som gladast, men såklart även de mest hjärtekrossande stunderna.
Jag är såklart väldigt glad att min kärlek idag är besvarad, men det är som sagt fantastiskt att efter ett tag så är det för det mesta de bra minnena som kvarstår.
