15kg+ och vårdbiträde.

När jag träffar människor som jag inte umgås med särskilt ofta,
eller kanske rentav inte har pratat med på flera år
så känner jag mig alltid lite dålig för att jag inbillar mig
att jag inte har lyckats med mitt liv.
"Herregud, jag har ju gått upp femton kilo
sen gymnasiet och inte kommer jag mig neråt.
Och så jobbar jag inom vården,
visst hade jag kunnat lyckas med någon högre
utbildning om jag verkligen ville?
Vad ska de tänka om mig?"

Det sjukaste med att jag tänker det där
är inte att jag värderar mig själv enbart
angående utseende och karriär -
något jag aldrig gör mot någon annan -
utan att jag verkligen trivs med de där sakerna egentligen,
men att jag är rädd att andra ska tycka att jag har misslyckats
och därför intalar mig att jag faktiskt har misslyckats.
Man kan verkligen ifrågasätta min IQ ibland.

Hur många tänker sådär om mig egentligen?
Kanske nån, men långt ifrån alla.
Det finns saker jag är osäker över med mig själv,
men det är inte saker jag tror att andra går och dömer,
för det är saker som de inte kan veta om om de inte står mig nära.
Så därför blir vikt och arbete väldigt sårbart.

Vårt arbete definierar oss för främmande människor.
Ingen kommer fram på en fest och frågar
"Vad är dina intressen då?" det första de gör.
Jag skulle älska dig om du gjorde det, dock.
Men de flesta känner sig obekväma kring att gå rakt på sak
och kanske till och med tycker att det är jobbigt att berätta
vad man gillar rakt ut om man blir frågad av någon man inte känner.
 
Jag träffade en sån kille när vi var ute på Rex(?) förra året.
Carro fick inte ur honom många ord och jag fick svaret
"träna och så" när jag frågade vad han gillade att göra.
Efter en halvtimmes envist tjatande från min sida erkände han
att han mest gillade att spela dator- och tv-spel och se anime,
men att det säger man ju inte till en tjej på krogen.
Fair enough, krogkillen, en del tjejer kanske blir ivägskrämda av det...
men ni som läser den här bloggen förstår kanske
att vi helt plötsligt hade massor mer intressanta saker att prata om
än vad vi hade från början när vi pratade om jobb, skola och träning.

Som alltid när jag skriver så spårar jag iväg helt i tankarna
och kommer ifrån vad jag egentligen tänkt skriva från början.
Just nu tänker jag på hur less jag är på artighetsfraser
och att det nästan mest är sådana jag yttrar nuförtiden.
Mest mitt fel, faktiskt.
Jag har blivit så socially awkward att jag knappt törs prata längre,
men jag saknar det verkligen.

Bitter, ironisk och sarkastisk

Har funderat på en grej Carrolicious sa i torsdags både innan bion och när hon skjutsade hem mig efteråt.
Jag sa nämligen att det var kul att hon skrattade åt mina skämt. Att tjejer har en tendens att skratta åt mina skämt och att killar inte har det. Då sa hon såhär: "Det är för att du är så bitter och sarkastisk i övrigt", eller nåt sånt.
Jag tar verkligen inte illa upp av att bli kallad bitter och sarkastisk. Jag tycker att det är fantastiskt, för jag har aldrig fått höra det förut. Då börjar jag ju fundera om det bara är hon som tycker det eller om andra inte har vågat säga det? Eller om jag bara är bitter och sarkastisk när jag är med henne, men det låter konstigt.

I alla fall så pratade vi om killar under bilfärden hem och hon sa något i stil med:

"Jag förstår om killar gillar dig. Du är avslappnad och har liknande intressen som de har.. " och så räknade hon upp flera grejer som exempel på varför killar nu skulle kunna gilla mig och jag svarade: "Jo, jag är ju the perfect girl..." med ett lite ironiskt tonfall varpå hon skrattade och sa: "Det är precis det där jag menar! Den bittra sarkastiska du!" 

Ahaaa! Det stämmer nog att jag kan vara sarkastisk/ironisk (what's the difference anyway?) när någon säger något som kan tolkas som en komplimang. Jag kan inte riktigt hantera komplimanger som jag inte håller med om, men jag vill inte vara så att jag förnekar det folk säger heller (det kan tolkas som att man fiskar efter mer komplimanger nämligen), så jag brukar köra på ironisk och skratta åt det hela. Jag vet att det inte är någon bra taktik heller, men jag jobbar på det okej.

Hur som helst så förklarade det lite av det hon sa.
Sen vet vi ju alla, eller åtminstone alla som läser det här, att jag kan ha en tendens att vara bitter här på bloggen, men jag vill tro att jag håller det här för det mesta och att jag är en positiv människa i de flesta fall.
Fast nu när jag verkligen tänker efter så är jag nog rätt bitter. Damn it, det måste jag försöka ändra.

Stalker

Idag har jag först pratat med Louise och vi kom skämtsamt in på ämnet stalkers och pratade om att vi blev så intensiva när vi träffat någon vi gärna vill känna bättre att det nästan känns som att vi är kära under tiden, även fast vi vet att vi inte är det. Men vi, - eller jag, kanske jag ska säga, jag ska inte dra med Louise i något hon inte sagt något om - jag stalkar folk när jag blir sådär intensiv.
Inte på "följa efter på gatan"-sättet, utan jag kollar upp allt jag kan på internet. Facebook, eventuella bloggar, kollar alla bilder som finns och så vidare, bara för att jag vill veta mer. Det här är inte en av mina mer åtråvärda sidor, jag vet, men jag vill ändå berätta om den för den ger er chansen att förstå mig bättre.

Jag kanske bara ska säga att det här inte händer särskilt ofta, hela den här proceduren, för jag träffar inte folk som jag tycker är SÅ intressanta så ofta.

Jag vet att de flesta säkert kollar andras Facebook osv. när de är nyfikna på någon och att jag säkert (hoppas jag) inte är så extrem som jag känner mig ibland, men jag tror att jag snokar betydligt mer än the average person åtminstone. Speciellt när jag blivit såhär intensiv och "besatt" då.

I alla fall så pratade jag med Sarah nu på kvällen och hon nämnde bara något om en stalker tvärt och jag kom in på ämnet i tankarna igen.
Kom att tänka på när jag bodde i Umeå och jag blev förföljd av en kille som jag pratat med under en introduktionsföreläsning och jag tyckte att det var grymt obehagligt. Det var ren fysisk stalking.
Jag hade inte talat om för honom vart jag bodde eller ens vad jag hette i efternamn, men ändå hade han lyckats lämna ett papper med sin mail-adress och telefonnummer i min postfack.
Några dagar senare var jag på en fest och helt plötsligt var han där och när jag flyttade mig mellan olika sällskap i rummet så följde han alltid efter, men alltid på avstånd.
När jag lämnade festen och skulle gå hem ensam så kom han ut och följde efter mig. Han verkade inte vara typen som skulle göra mig något illa - mer typen som desperat ville ha någon att umgås med, men som inte visste hur han skulle göra - men jag ville ändå inte att han skulle följa efter mig på vägen hem.
Men det gjorde han. Hela tiden på avstånd. Han gick aldrig fram till mig och sa något.
Jag hade panik och ringde Jocke för att ha någon att prata med ifall, ifall någonting skulle hända. Jag är jätterädd för att gå själv när det är mörkt i vanliga fall. Addera stalker och det blir några gånger värre.

Min fundering är då: Är jag lika creepy som han som förföljde mig?
Båda vill nog egentligen samma sak och har nog egentligen bara ett desperat behov av att lära känna någon som lämnade ett så positivt intryck (måste jag ju anta i hans fall, men hallå, vem stalkar någon som gjort ett otrevligt intryck?) att man vill lära känna människan.

Spotify börjar med livscoaching

You can't go forward from where you are right now. Någon mer än jag som tycker att det låter som en fortune cookie-text? :D

Tvi!

Jag sitter och har skrivit ihop ett Word-dokument fullt med mina känslor. Det är rörigt, ärligt, trassligt, ledsamt men skönt att få det nedskrivet. Jag stänger ner det och möts av bloggar i fönstret som var öppet bakom dokumentet. Kontrasten är hemsk.
Någon skriver om problem om vilken färg det ska vara på dildos eller att de nu måste byta bloggadress och att det är jobbigt, men att de hoppas att bloggläsarna följer med i flytten och jag känner att jag bara vill spy på alltihopa. Förlåt om jag är bitter, men just ikväll känner jag en sådan fruktansvärd motvilja mot det att mina kräk-reflexer nästan tränas kontinuerligt. Jag bryr mig så lite, så lite, om den världen just nu och jag vet samtidigt att någon annan förmodligen tycker att mina problem är banala och att jag inte har något att klaga på. Men så kommer det alltid att vara. Välkomna att spy på mina problem!

Jag borde verkligen börja skriva dagbok igen, men jag hinner glömma bort känslan av hur skönt det är att få något nedskrivet mellan varven, så därför glöms det bort.

Och jag förstår honom för folk skrattade åt mig när jag pratade om dig, när jag försvarade dig. Jag gick runt och mumlade, men jag sa inget mer.

Jag börjar på ett inlägg, raderar all text. Börjar på ett nytt, upprepar processen. 

Jag vet inte vad jag ska skriva. Antingen blir det för seriöst och känns väldigt "Åh, titta vad fantastiskt jag skriver och försöker låta djup", även fast det verkligen inte är så jag vill att det ska framstå. Men jag har förstått att det har blivit så det tolkas. Det andra alternativet är väl att det blir alldeles för glatt, mycket bilder och att det inte riktigt blir det jag ville skriva från början.

Ibland önskar jag att jag inte visste vilka som läste den här bloggen. Det känns som att jag ska anpassa mig efter andra när jag skriver. Vill inte oroa er, eller att ni ska tycka att jag är fånig.

Men det är bara ibland, såklart.

Two cats or no cat, that is the question. Whether 'tis...

Jag har nästan bestämt mig... jag har tänkt hjälpa mig själv och hjälpa en katt. eller två.
Men det känns dumt att göra det utan mammas approval. Dessutom har jag en hel del frågor som jag mailat till Djurskyddsföreningen, så vi får se. Det här är inte ett beslut jag vill ta impulsivt. Men samtidigt har jag velat ha en egen katt i snart tre år utan att få en. Jag tror att det skulle vara bra att ha två katter dock, eftersom jag går i skola x antal timmar per dag.
Däremot blir det lite knepigare när jag ska hem. Jag har hittat vad som verkar vara det perfekta kattparet, dock. Två systrar som älskar hundar (vilket är grymt bra om jag ska hem på helgen) och som är innekatter.
Men jag mår lite dåligt över att jag har så litet utrymme här. Funderar på att skaffa... åh, lyssna på mig. Jag låter som att jag redan bestämt mig.
Tja, i princip så har jag ju det... det finns ingenting jag hellre vill just nu. Jag tror att jag skulle må så mycket bättre av det själv också. Men nackdelarna är väl en del också, som min mamma gärna påpekar för mig. Och jag vill att katterna ska ha det bra. Så jag ska tänka över det lite till. Damn it att jag skulle ha sett hur katterna ser ut också. Då är det liksom inte bara en katt, utan katten (om du förstår?).

Det här är sötkatterna jag gärna skulle ta hand om :) Men förmodligen hinner de väl bli paxade innan jag hunnit bestämma mig. Men det finns väl en hel del katter där ute, så ^^

Du lever bara en gång, på sin höjd en och en halv

Ändå gör vi ändå inte riktigt allt som vi velat. Eller hur? Eller är det bara jag som känner att allt man skulle vilja vågar man inte göra. Inte just nu, i alla fall. För även om man bara lever en gång så vill man väl att livet ska vara ett bra liv, utan alltför jobbiga konsekvenser, utan personers hat? Fast egentligen är allt överkomligt. Det mesta i alla fall. Men det är klart att man prioriterar andras välbefinnande eller känslor över sina egna ibland. Kanske alltför ofta. Jag vet inte.

Jag skulle vilja leva ett och ett halv liv. Där jag gör precis som alla andra med mitt liv: man tror att man gör precis det man vill och lever det fullt ut - och så gör jag lite till också. Men jag är alldeles för feg för det. Och alldeles för snäll (jo, det är jag, sluta bråka).

Go web, go!

Du håller mig uppe, du gör så att jag klarar mig
Du är så komplicerad, så farlig och så vacker
Speciellt i regnet
Andra tror att det är jag som är allt det där
Men jag är bara utsidan, bara den som syns
Du är den som fångar alla och får dem att stanna upp en stund
Jag är den som äter upp dina gäster