Idag har jag först pratat med Louise och vi kom skämtsamt in på ämnet stalkers och pratade om att vi blev så intensiva när vi träffat någon vi gärna vill känna bättre att det nästan känns som att vi är kära under tiden, även fast vi vet att vi inte är det. Men
vi, - eller
jag, kanske jag ska säga, jag ska inte dra med Louise i något hon inte sagt något om -
jag stalkar folk när jag blir sådär intensiv.
Inte på "följa efter på gatan"-sättet, utan jag kollar upp allt jag kan på internet. Facebook, eventuella bloggar, kollar alla bilder som finns och så vidare, bara för att jag vill veta mer. Det här är inte en av mina mer åtråvärda sidor, jag vet, men jag vill ändå berätta om den för den ger er chansen att förstå mig bättre.
Jag kanske bara ska säga att det här inte händer särskilt ofta, hela den här proceduren, för jag träffar inte folk som jag tycker är SÅ intressanta så ofta.
Jag vet att de flesta säkert kollar andras Facebook osv. när de är nyfikna på någon och att jag säkert (hoppas jag) inte är så extrem som jag känner mig ibland, men jag tror att jag snokar betydligt mer än the average person åtminstone. Speciellt när jag blivit såhär intensiv och "besatt" då.
I alla fall så pratade jag med Sarah nu på kvällen och hon nämnde bara något om en stalker tvärt och jag kom in på ämnet i tankarna igen.
Kom att tänka på när jag bodde i Umeå och jag blev förföljd av en kille som jag pratat med under en introduktionsföreläsning och jag tyckte att det var grymt obehagligt. Det var ren fysisk stalking.
Jag hade inte talat om för honom vart jag bodde eller ens vad jag hette i efternamn, men ändå hade han lyckats lämna ett papper med sin mail-adress och telefonnummer i min postfack.
Några dagar senare var jag på en fest och helt plötsligt var han där och när jag flyttade mig mellan olika sällskap i rummet så följde han alltid efter, men alltid på avstånd.
När jag lämnade festen och skulle gå hem ensam så kom han ut och följde efter mig. Han verkade inte vara typen som skulle göra mig något illa -
mer typen som desperat ville ha någon att umgås med, men som inte visste hur han skulle göra - men jag ville ändå inte att han skulle följa efter mig på vägen hem.
Men det gjorde han. Hela tiden på avstånd. Han gick aldrig fram till mig och sa något.
Jag hade panik och ringde Jocke för att ha någon att prata med ifall, ifall någonting skulle hända. Jag är jätterädd för att gå själv när det är mörkt i vanliga fall. Addera stalker och det blir några gånger värre.
Min fundering är då: Är jag lika creepy som han som förföljde mig?
Båda vill nog egentligen samma sak och har nog egentligen bara ett desperat behov av att lära känna någon som lämnade ett så positivt intryck (måste jag ju anta i hans fall, men
hallå, vem stalkar någon som gjort ett otrevligt intryck?) att man vill lära känna människan.
