Kärlek

Jag känner mig halv. Är inte van vid känslan, vid att faktiskt vara ensam.
Det gör att jag börjar ifrågasätta, börjar tvivla på vad jag känner. Vad är på riktigt och vad är bara en önskan om att inte vara ensam? Vart går gränsen, hur vet jag om jag gått över den eller är det långt kvar till den?

Konstigt att jag blivit så bitter. Har tappat hoppet om att kärlek finns. Eller snarare att det finns en kärlek som är värd att kämpa för - för en kamp är det.
Samtidigt vill jag inget hellre än att inse att den faktiskt finns. Vill inget hellre än att då ta upp den där kampen igen. Men just nu har jag inte kämpaglöden.

Desperat behöver jag den där närheten, intimiteten, ärligheten, engagemanget som brukar följa med kärleken.
Men jag har bestämt mig för att inte leta efter den längre. Jag blir alldeles för intensiv, för klängig, för jobbig och jag vet allt det här, men kan ändå inte hindra det. Jag har försökt förut och misslyckats, men det är dags för ett nytt försök. Ett försök till att inte försöka. Händer det något så händer det och det vore fantastiskt, men händer det ingenting så är det inget utöver det förväntade och jag behöver inte bli besviken.
Tur att jag är bra på att intala mig själv saker. Tur att jag tror på mig själv i alla fall.

Two cats or no cat, that is the question. Whether 'tis...

Jag har nästan bestämt mig... jag har tänkt hjälpa mig själv och hjälpa en katt. eller två.
Men det känns dumt att göra det utan mammas approval. Dessutom har jag en hel del frågor som jag mailat till Djurskyddsföreningen, så vi får se. Det här är inte ett beslut jag vill ta impulsivt. Men samtidigt har jag velat ha en egen katt i snart tre år utan att få en. Jag tror att det skulle vara bra att ha två katter dock, eftersom jag går i skola x antal timmar per dag.
Däremot blir det lite knepigare när jag ska hem. Jag har hittat vad som verkar vara det perfekta kattparet, dock. Två systrar som älskar hundar (vilket är grymt bra om jag ska hem på helgen) och som är innekatter.
Men jag mår lite dåligt över att jag har så litet utrymme här. Funderar på att skaffa... åh, lyssna på mig. Jag låter som att jag redan bestämt mig.
Tja, i princip så har jag ju det... det finns ingenting jag hellre vill just nu. Jag tror att jag skulle må så mycket bättre av det själv också. Men nackdelarna är väl en del också, som min mamma gärna påpekar för mig. Och jag vill att katterna ska ha det bra. Så jag ska tänka över det lite till. Damn it att jag skulle ha sett hur katterna ser ut också. Då är det liksom inte bara en katt, utan katten (om du förstår?).

Det här är sötkatterna jag gärna skulle ta hand om :) Men förmodligen hinner de väl bli paxade innan jag hunnit bestämma mig. Men det finns väl en hel del katter där ute, så ^^

Lite sådär, så du vet

You're just one pair of shoes in the world of feet
Du räcker inte till, det finns för många att tänka på och du kan inte dela på dig själv. Du räcker inte till för alla även om du vill. Du räcker inte till, dina tankar är större än dina handlingar och dina ord större än vad du egentligen kan lova. Du räcker inte till, det vet du om, men du slutar inte försöka för det.

If you need a friend, I'm sailing right behind
Du kanske har saknat mig någon kväll då du varit ensam med dina tankar eller när du varit i en grupp men ändå varit ensam? Du kanske har velat ha någon som kunnat stå vingligt bredvid dig och som försökt stötta dig men fallit med dig till sist? Du kanske har tänkt på mig samtidigt som jag har tänkt på dig? Du kanske har velat ta min hand hela tiden?

Take me to the place where you go, where nobody knows if it's night or day
Jag har hängt överkastet för mitt fönster, inte en enda solstråle kommer in i mitt rum längre. Jag har slutat skilja på natt och dag, båda gör mig ändå trött och jag kan hur som helst inte sova. Jag har inte slutat leta efter något jag kan behålla, något jag kan hoppas på, jag har bara slutat drömma om den dagen jag kommer hitta det jag söker efter. Jag har dödat mina blommor, de tyckte inte om för mycket omtanke. Inte tyckte de om för lite heller.

Where is that simple day
Before colours broke into shades
And how did I ever fade into this life
And I never want to let you down
Forgive me if I slip away
Jag springer, letar, faller, halkar, irrar, ramlar vart jag mig i världen vänder.
Jag räcker inte till, jag vill vara där för dig jämt, jag vill ta vår lycka och göra den möjlig.
Jag trampar dig bara på tårna.

Min hund är fin och jag är egentligen rätt glad, även om jag alltid lyckas framstå som ledsen när jag skriver här.

?

Vill någon hitta på något med mig, antingen ikväll eller imorgon efter klockan 12.00? Det här är typ de dagar jag är ledig, så det vore kul att göra något

You feel like the sun

Det vore snällt om någon kunde tycka om mig idag
eller åtminstone svara på mina sms

Forgive me if I slip away

Jag förstår verkligen vad du menar, Louise, när du säger att man bara sårar de man tycker om. Och när man gör det känns det som att man helt tappar orken, ingenting ger någonting ändå.

Nåja, jag ska sluta skriva så deppigt. Jag har en tendens att skriva sådant jag tänker på.

Jobbat från sju till tolv idag, fem timmar av pain. Kunde inte sova inatt, så jag gick som en levande död på jobbet idag.
Igår kom jag hem från Elias (tårta, fika och film) runt tolv och sedan tände jag ljus (eftersom min lampa inte fungerade) och skrev dagbok. Somnade tydligen och vaknade efter jag vet inte hur länge och upptäckte att ljusen fortfarande var tända. Fick panik och släckte dem. Efter det hade jag problem att somna, eftersom jag jagat upp mig så mycket.

Imorgon börjar jag jobba halv fem (till halv tio) och innan dess har jag fått order att städa. Jippie...

Vet någon om något händer på midsommar?
Kram

#2 av det jag gjort idag för att fördriva tankarna från allt jag borde ha gjort:
EGO-TIME! Jag har sammanställt alla bilder jag någonsin haft som visningsbild på msn. (Jag har ett liv någonstans, men det var länge sedan det hälsade på) Måste påpeka att #32 är en klar favorit, men i stark konkurrens med #21... Jag är SÅ vacker ;)

Nya himlar och trottoarer, tack

Min vän, gatorna krymper och den här staden har blivit en storlek för liten för oss. Inga löv leder vår väg längre. De har sedan länge blåst härifrån.
Är det inte vår tur snart?

Doften av en ny stad och okända trottoarer där vi aldrig satt våra fötter tidigare. En längtan efter nya hinder att komma över och nya himlar att nå.
Vad stoppar oss egentligen?

Livet står och trampar i väntan på oss, men vi är alldeles för fega för att våga kasta oss ut och hoppas att livet får fart på sina vingar och fångar oss.
För tänk om livet sviker oss när vi behöver det som mest?

Glöm aldrig bort att andas, även om det känns tungt just nu. Livet kommer kanske inte alltid till den som väntar, men det var länge sedan vi var på en skattjakt. Låt oss leta rätt på livet. För jag lovar, vi kommer hitta nya himlar att sätta våra fötter på.