Hurt

Man undrar ibland om folk inser när de sårar en, eller om det inte ens tar upp en uns av deras tankar? När man själv tänker på någon(/något någon gjort) så mycket att man kanske börjar skratta eller gråta av ingenting, så hoppas man att den andra personen faktiskt ägnar åtminstone en tanke åt en själv, men man inser att förmodligen är det inte så. Förmodligen går man bara omärkt förbi. That sucks...

The Kill

Jag går sönder

I just want you to know who I am

Idag har tillfört många nya tankar och synsätt. Frågan är bara om jag kunnat ta in alla på en gång.
Och jag känner mig hur filosofisk som helst, eller något. Eller bara osäker på hur saker är...
Jag funderar på allt. HAH! Jag gick i trappen och blev plötsligt jätteglad för att jag kom att tänka på något som jag inte ens minns vad det var. Jag är väldigt känslig just nu, och mitt humör går verkligen upp och ner. På sistone har det faktiskt mest varit uppåt. Farligt uppåt, nästan. Jag sover inte så bra, för när jag lägger mig kommer alla de där tankarna. Jag förstår helt ärligt inte hur folk klarar av att somna. Jag ligger vaken till typ tre-halv fyra bara för att jag inte kan sluta tänka på saker och fundera på hur saker hör ihop och om jag är den enda som tänker på det, eller hur jag ska hantera saker och ting. Vad gör alla andra, som lyckas somna?

Sedan behöver jag kroppskontakt. Någon som vill ha en kram? Du får en, jag lovar!

I feel pretty

För två timmar sedan var jag fast besluten att jag skulle läsa Pride and Prejudice och sedan skriva om den. Jag kunde verkligen inte fokusera på att läsa, utan istället blev jag mer sur och sur över helt andra saker som hänt under dagen och under livet. Till sist orkade jag inte läsa mer, så jag la ifrån mig boken, och jag måste ha somnat direkt.
Vaknade nu, klockan åtta, och jag har haft en dröm som jag inte ska berätta vad den handlade om, men den fick mig i alla fall att inse att det viktiga är inte att göra andra nöjda, utan att göra sig själv nöjd. Och att om man kommer in på ett spår och inser att man valt fel, eller att man helt enkelt inte kommer längre på det spåret, så kan man faktiskt gå tillbaks och välja ett nytt.
Om man nu inte tycker att det är värt att kämpa för...
Jag kom ihåg en hel massa grejer från min dröm när jag vaknade, och jag tänkte att jag var tvungen att dela med mig av allt, för jag kände mig så glad och upplyst. Det var som en uppenbarelse, eller något... :P Men på de få stegen mellan sängen och datorn så hann jag glömma allt utom det där. Men jag kände mig så mycket bättre och gladare när jag vaknade. Jag pussade till och med min spegelbild (woah, jag vet... creepy...).

-

Innan min dröm hade jag verkligen bestämt mig för att jag inte skulle prata med någon före någon började prata med mig. Eller att bara vara tyst en dag... det vore skönt... Vet inte om folk skulle märka någon skillnad :P

Please don't talk to me, I fall in love so easily

Ingenting är enkelt, speciellt inte när det gäller mig. Jag är så osäker hela tiden. På vem jag är, vad jag känner, hur jag mår, vilket godis jag ska ta idag, hur jag ska hantera situationer. Ja, alla sådana där livsviktiga frågor... Hah, men man kanske inte vore intressant (försöker inte säga att jag tycker att alla ska tycka att jag är det) om man hade ett enkelt liv, och visste allt sådant där.

Just nu vill jag verkligen bara prata med någon, och det känns som att min blogg är den enda som orkar lyssna på mig hela tiden. Det tråkiga är att man aldrig får någon respons, vare sig av bloggen eller av de som läser (om det nu är någon som gör det?). Men jag kan bolla mina tankar med mig själv här, och jag kan ladda upp massor med bilder på mig själv och låtsas att folk vill se dem. Så länge jag kan låtsas så fortsätter jag vara lycklig.

Jag trodde ett tag att jag verkligen hade hittat något. Något att hålla fast vid, men det försvann liksom direkt. Och jag klänger mig fast, eller ger upp direkt, vilket jag alltid gör.

Pills

I hope my smile
can distract you
I hope my fists
can fight for two
So it never has to show
And you'll never know
-
One may think
we're alright
But we need pills
to sleep at night
We need lies
to make it through the day
We're not ok

Time for Heroes

Det är natt och tankarna börjar komma. Igår när vi höll på med projektarbetet så kände jag verkligen hur lite personlighet jag har. Alla som var där är liksom hur sköna som helst, och har humor och allt. Känns som att vad jag än gör så kan jag aldrig vara lika bra som de, för jag är så personlighetslös. Det enda jag gör är att jag anpassar mig efter de jag är med. Jag känner mig verkligen värdelös just nu. Känns som att jag inte passar in helt någonstans, eftersom jag liksom vant mig vid att kunna passa in överallt. Som en pusselbit som passar i alla pussel, men som inte har något pussel där den riktigt hör hemma. Bara en extrabit som finns där om man skulle behöva den.
Jag är en tragisk människa.

Dressed to kill

Ledig idag ^^ Jippie :)
For till Svahn och jobbade lite med vårt projektarbete, började se Serenity och sedan for jag hem ^^ Kortfattat, alltså. Det var nice!

När jag kom hem insåg jag att det var både norrsken och jättestjärnklart ute, så jag la mig med kudde och filt på studsmattan och låg där i nästan 45 minuter, innan jag gick in och gjorde varm choklad ^^

Klockan är rätt mycket, så jag ska nog sova nu!

Jag vet inte, men är det bara jag som tycker att (okej, försök att inte bara kolla på kroppen) hon påminner om någon? Jag blir galen!