Nu när sista arbetsnatten är jobbad (och jag sovit för kung och fosterland) så är det dags för mig att ta tag i det jag anser vara mina problem.
Dagens vikt: 75.9.
Mitt mål är att mitt bukfettsmått ska vara några centimeter under 80cm, eftersom det är gränsen för vad som är farligt för hälsan. Det ska jag uppnå genom att till att börja med dra ner på sötsaker och börja motionera.
Jag kommer däremot inte ändra något i matväg än så länge, utan det kanske kommer senare. Tar jag bort allt och sätter för stor press på mig själv så kommer jag inte att orka, det vet jag.
Jag vet inte vad jag vill.
Mitt mål är ju egentligen att jag ska veta vad jag vill, men det tror jag kan bli svårt att uppnå. Jag ska i alla fall gå till arbetsförmedlingen i tid den här gången och även ta tag i saker och ting. Det viktigaste är att jag inte ska stressa upp mig och känna att jag MÅSTE plugga någonting bara för att tiden går och hoppa på någon utbildning, inte trivas och sedan hoppa av.
Jag har inte så bra kontakt med mina vänner.
Egentligen ett av de enklare av mina problem, kan man väl tycka. Svårt att sätta upp ett mål här, men jag ska försöka bli bättre på att höra av mig, men även att förstå när folk tycker att jag är jobbig, så att jag inte pressar dem till att umgås med mig.
Jag känner mig inte som mig själv.
Joho, jag har inte bara tappat bort mina kompisar, utan även mig själv. Woh, det lät väldigt skumt... Men ja, jag ska försöka hitta något som jag trivs med att göra, jag tror att det är det som saknas. Måste öva upp självförtroendet igen. Jag har inga intressen längre heller, utom anime typ. Och iofs. är ju det väldigt roligt att se på, men jag känner mig hjärndöd efter att ha sett anime en hel dag. Kläder och smink är också intressen, men att utveckla de intressena brukar oftast bli dyrt ;) Kanske ska jag hitta tillbaka till musiken, börja rita eller läsa igen, eller kanske något jag aldrig gjort förut?
När jag var på Uppcon kände jag mig väldigt mycket som mig själv. Tror det beror på att jag fick mer självförtroende när jag upptäckte att jag blev accepterad även om jag var konstig och hade rosa hår. Jag menar hey, jag var typ en av de mindre konstiga där ;) Jag är oftast rädd för att inte bli accepterad. Det är så jobbigt att inte bli det och få börjar jag ofta ändra mig till någon som ska bli accepterad och det skumma är att det ändå funkar för mig. Jag trivs bara jag blir omtyckt, spela roll om jag är jag. Men de gånger jag inte behöver låtsas och ändå blir omtyckt... det är så fantastiskt skönt att jag de gångerna undrar vad jag har utsatt mig för tidigare.
Egentligen har jag mer problem också, (som till exempel mitt att jag inte kan hantera pengar pga mitt shoppingberoende, eller att jag inte tar tag i saker här hemma och tvättar och städar så ofta som jag borde), men de får vänta en stund. Som sagt, att ta tag i allt på en gång blir för mycket. Lite åt gången blir säkert bra.