The shadow of your smile

Jag har kommit fram till att jag nästan bara skriver ner saker jag tänker när jag är på ett negativt humör. Det är något jag gärna vill ändra på. Jag har kommit fram till att det är mycket jag vill ändra med mig själv. Andra saker. Större saker.


I natt låg jag och tänkte. Blev rätt djupa tankar, och jag kom fram till att jag måste börja skärpa mig nu. Det går inte riktigt sådär bra som jag vill att det ska gå, och jag vet att om jag vill göra något åt saken så måste jag skärpa mig, och i princip så måste jag sluta ha roligt. Det är väl inte så att jag inte har insett det förut, men jag har åtskilliga gånger undrat om det verkligen är värt det? Skulle det kännas bra att lyckas med skolan, och att göra sina föräldrar lyckliga om man blir helt slutkörd av det?


Blir jag själv lycklig av det?


Jag har ställt mig själv den frågan ett antal gånger, och jag vet att jag visserligen skulle få minskat dåligt samvete, men jag tror att jag kanske skulle börja må dåligt över annat istället. Gaah, jag vet verkligen inte. Jag försöker göra någon kompromiss av det hela.


För övrigt så saknar jag kramar. Jag får alldeles för lite kramar, så kom och ge mig nu är du snäll!
Och jag känner mig lite ensam, och jag har återigen börjat få känslan av att jag verkligen ÄR ensam också. Kändes lite så idag. Kunde som inte få fram orden. Jag har hemligheter för så många, och jag vill skrika ut dem rätt i ansiktet på folk.
...men sånt gör man inte... sånt gör jag inte...
I hemlighet så önskar jag att jag hade mod att göra så, men jag är inte en modig människa.
Jag är i de flesta fall en ärlig människa om folk frågar mig någonting, för jag har en svaghet
för sanningen, men om folk bara förväntar sig att jag ska prata helt öppet om allting så tar de fel.
FEL FEL FEL!
Och när märker du när något är fel?
Märker du det alls?
Tack och lov så har jag några enstaka få som verkligen ser det där lilla som är fel.
Tror jag, i alla fall.
Jag tackar Gud för de människorna =)