Tittut!

Lagom gammal kände jag mig när jag skrev rubriken.

Efter att jag inte kunnat glömma Gustavs prat om att han åt päronfil med banan någon gång i slutet av gymnasiet så var jag tvungen att köpa päronfil igår. I brist på bananer så åt jag müsli till. Som jag redan sagt till Samuel; bland det mest spännande som hänt på flera dagar och således också bland det enda jag kan berätta just nu.

Eller ja, vi har skaffat en replokal på musikskolan nu också. Musikfabriken, rättare sagt ^^ It's a nice! (think Borat and you'll get it right)

I övrigt har jag spanat in utbildningar på Campus här i Skellefteå och jag blir deprimerad. Om jag inte vill bli något som har med datorer, trä eller lokalförvaltning att göra så finns det vårdyrken. Iofs. inte mig emot, men det finns cirka 25 platser på de fyra som finns, så sannolikheten att jag (med mina 14.5 i snittbetyg) kommer in på någon av utbildningarna är... tja, inte så stor. Men jag ska söka i alla fall.
JAG VILL INTE FLYTTA NÅGON ANNANSTANS!
Anledningen är att jag
1) vill bo med Jocke, som inte kan tänka sig att pendla (förståeligt)
2) trivs i Skellefteå, till skillnad från de flesta i min ålder (tydligen)
3) jag känner mig trygg här

Efter min totala fail i höstas när jag mådde sämre än någonsin tänker jag inte försöka mig på något liknande under de närmaste åren i alla fall.
Jag har övervägt att pendla till exempelvis Umeå och det står fortfarande på övervägningslistan, men jag måste säga att det känns rätt segt att pendla 3 timmar en väg (alltså SEX timmar per dag!) så att man knappt hinner göra något annat än att åka buss, gå i skolan, möjligtvis äta, plugga den lilla stund man hinner och sedan sova.

-

Så, då har jag betat av den biten, så nu vet ni vad jag bland annat ligger och tänker på när det är meningen att jag ska sova. Vilket det är meningen att jag ska göra nu. Jag är på väg...

Jag har svårt att ta tag i saker. Bland annat att skicka brev till Carro (förlåt Carro, det kommer snart), kontakta Arbetsförmedlingen så att jag kan få pengar någon gång i framtiden (typ två-tre månader bort) och skriva ett CV.
Vilken människa vet hur man skriver ett CV? Och vem ska man ge det där CV:t till? Suck, kan ingen bara ringa och säga: "Hej, jag har hört att du är bra på det och det och att du uppfyller de krav vi söker efter. Är du sugen på att jobba hos oss?" Det vore nice. Fantastiskt trevligt, faktiskt...

Vet inte varför, men jag blev rörd.

Minns inte vilken blogg jag hittade den på, men hon som skrev hade funderat över vem som saknades. Det gör jag också.

Breaking my back just to know your name

Jammy U. @ http:// lookbook.nu

Lite avis blir jag...

Och jag går bara ner mig

för det är så jag säger det...

Visst känns det fint att vara vid liv en dag till

Följ min blogg med bloglovin

Claimar min blogg nu ^^ Ifall ni undrar vad jag håller på med, det vill säga :)

Idag mår jag aningen bättre, men fortfarande inte uppe på toppen än. Klättrar uppåt, i alla fall.
Dagen har spenderats med skypespel, såsom kinashack och sänka skepp. Sedan har jag även provat spela Flyff. Vilket jag inte var så bra på xD

Btw så har jag kommit in på en distansutbildning nu på vårterminen. En kurs med 33% studiehastighet. Bruksspel i piano. Men jag får inget studiebidrag för att gå den. Ska jag gå den ändå? Jag velar fram och tillbaks :/

Det vackraste ni sett och hört... jag lovar

I oktober någon gång spelades filmerna in. Det är alltså jag som försöker övertala Jocke att han ska improvisera ihop en sång till fyra ackord som jag spelar om och om igen. Observera att jag inte påstår att det här på något sätt är något seriöst ;)

Jag: Jockeeee! Åååå, du suger ju...
Jocke: Jamen, börja om!
Jag: Du förlorar ju i Guitar Hero nu.
Jocke: Va?
Jag: Vi kör ju Rockband och om inte du sjunger då får vi inga procent!
Jocke: Förlorar jag i Guitar Hero om jag kör Rockband, kanske? Näää, just det!
Jag: Nämen, du fattar ju hur jag menar.. xD
Jocke: Nämen, gere då Julia, vi måste köra om det där..
Jag: Du missar ju alla toner...

Jocke: Det här är en av mina... favoritlåtar... En av de... bästa jag har gjort.
Vad säger ni i publiken? Vill ni höra hur det slutar? (?)
Jag och Julia: WOOO!
Jocke: Ja, jag förstår ju det! Det finns ju ingenting...(?) vi är det bästa bandet i världen!
(Mer mummel...) Okej, nu kör vi!
... Lille Kaaarl!
Jag: Du får inte börja än! xD
Jocke: Lille Kaa...aarl...
Jag: Vänta! NU!

Jocke: Lille Karl skulle ut och köpa färg! Efter gatan fram, gatan fram, han gick och gick.
Men fast besluten om att nå sitt mål: Flügger Färg!
Fortsatte han, steg efter steg. Han gick... fortare. Gick Karl...
Han var ju... han skulle ju måla om farstun hemma.
Lille Ka-ha-ha-harl skulle måla farstun i gul färg. Åh, åh, åh, åh!

Han kom fram till Flügger Färg, gick in till expediten.
Han frågade med sin ljusaste stämma: "Har ni någon gul färg!?"
Expediten svarade (arg som han var, han var på dåligt humör): "NEJ! Gula färgen är slut! Vi har bara lila... och blått! Och du kanske får ett blått öga om du inte går härifrån... Lille Karl!"

Åh, Lille Karl! Han hade... han började gråta. Han var liten, bara sju-åtta år. Han gick hemåt. Han orkade inte gå. Han vacklade, föll ner i diket, i vinbärsbusken. Han satt fast.
Han grät. Tårar överallt. Han ropade på hjälp och då... hände ingenting.
Han satt fortfarande fast. Ingen hörde hans rop på hjälp.
Han satt där i flera veckor. Han livnärde sig på sina egna tårar.
Han drack... han drack mer och mer, han vart fetare och fetare, Lille Karl.
Han fick ju inte den rätta näringen, nej, han fick ju ingen mat.
Han levde på tårar och ingen människa kan leva på bara tårar.
Så han dog.

Det var historien om Lille Karl, sju-åtta år.
När han föddes... var han noll år.
Men efter åtta år, så var han åtta år...

(Jocke låter mig inte avsluta med det sista ackordet xD)

Oops...

Ibland tar det lite längre tid än man räknat med att läsa ut en bok. Klockan är 04.07, men å andra sidan har jag inget vettigt för mig imorgon, och jag är dessutom sjuk. Så det spelar väl egentligen ingen roll att jag egentligen hade tänkt sova där vid tolv... :)

Ikväll har jag läst Män som hatar kvinnor.

"Med ens förstod hon att kärlek var det ögonblick då hjärtat plötsligt ville brista."

Jag är magsjuk och ligger här och väntar på att någon (mamma) ska komma hem och tycka synd om mig.

http://365saker.se - Navid Modiris blogg
gjorde mig riktigt glad :D

Okej, jag är rädd nu... :S

Såhär mår jag just nu:

Stressen börjar komma tillbaks nu också. Damn it. Ska lägga mig och läsa en bok för att försöka varva ner.

Svammel har alltid fallit mig i smaken

Ibland har någon hört en bekant melodi och skoningslöst kommit på att det vore roligt utan gränser att spela med i melodin på mig, som det välkända instrument jag är (det är här frågetecknet kommer in - ?). Vid dessa tillfällen har jag, nästan surt, påpekat att jag inte är en trumma, ett piano eller vad nu personen ifråga har fått för sig att jag är.

Jag vill ju bli rörd vid som en människa.

Return of the Haircolour

When everything is lonely, I can be my own best friend.

Kortis

Igår natt skrev jag brev om mindervärdeskomplex. Idag har jag gått på stan och köpt rosa kalsonger till Jocke (för hans pengar, förvisso) och en scarf till mig själv (fortfarande för Jockes pengar, men han ska få tillbaks dem, jag lovar!).

Jag vill gärna att någon kommer hit och spelar Singstar med mig, eller vad som helst. Ändå så känns det som att jag aldrig har tid för något, men aldrig riktigt gör någonting heller.

Ikväll har jag i alla fall varit hos Gustav, ätit på Dallas och sett diverse film. Ätit Ben & Jerrys-glass har jag också gjort :) And as for now så kommer Jocke hit vilken sekund som helst, så jag ska bara mysa ner mig i täcket och vänta på honom ^^

Hörs, älsklingar!